ta sönder mig
kväv mig med era
obetydelsefulla
vardagsrutiner

och när tristessen synar mig
uppifrån och ner
objektifierar mina
tankar, tömmer mig på
minnesbilder föreställande
oss när du viskande talar
om att dina nakna fotsulor
har kysst alla
gator som blekt
regn fallit mot för att få
komma så nära tidlösheten
som möjligt så
skälver alla våra andetag, de
som har samlats under mina
ögonlock

de berättar att vi tog
slut för länge sen men
jag undrar, hur kan vi ha tagit
slut när vi aldrig hade
en felfri början

ta sönder mig då
snälla

jag minns dina
fingrar mot mitt mörker dina
krossade tårar mot
mina brinnande kinder

och

det ryms så jävla
mycket ångest
i trasigheter

ta sönder mig då