Hon fick en lägenhet på Erik Dahlbergsgatan, en lång gata som sträckte sig från Fågelbacksgatan vid Kronprinsen, förbi Aq-va-kul och Petri och ända in på Davidshall. Det var en tvåa på 59 kvadrat som skulle kosta henne 5 700 i månaden att hyra, och under onsdagen som kom sågs vi utanför Café Moccha på andra sidan Fersens väg. Hon vad klädd i gräddvit topp under kamelbeige, petit jacka och på undersidan av kroppen; en sån där svart långklänning som alla tjejer helt plötsligt hade skaffat sig. Håret låg i sin sedvanliga, klädsamma mittbena. Solglasögonen vilade på nästippen. Cykeln leddes följsamt vid hennes sida. Hon var lika snygg som hon alltid var och hon mötte mig med det vackraste utav leenden som hon alltid gjorde. Jag var betydligt mer återhållsam än så, gav henne ett flyktigt smil och dök snabbt in i djup kram. Kände doften av hennes hår. Fan vad jag älskade den. Kände samtidigt en svidande, pinande känsla av att jag inte skulle få förnimma den särskilt många gånger till. Möjligheten fanns ju.
Vi gick den korta sträckan tillsammans till byggnaden hon snart skulle bo i.
“1 oktober får jag tillträde” sa hon och log milt och förväntansfullt. Jag tände en cigarett och såg upp mot fönstret på andra våningen som snart skulle bli hennes. Tänkte att jag också ville flytta.
“Ahhh, kan du fatta att jag snart har den där lägenheten för mig själv?”
“Nice ju!” sa jag, mest i brist på annat. Jag kände att det hade börjat hända mig oftare och oftare; bra saker hände henne eftersom hon förtjänade dem och jag fann ständigt mig själv i brist på något vettigt eller intressant eller roligt att säga.
“Jaaa som fan” fortsatte hon, “Fatta hur mycket sex vi ska ha i den”
Jag skrockade. Undrade om vi skulle vara så långt som till den förste oktober.