Marken försvann under mina fötter,
Luften gick ur mina lungor,
Mitt hjärta slutade slå sina rytmiska slag,
Blicken blev suddig,
Jag for till marken och shippade efter luft.

Det som hänt fick inte vara sanningen,
Varför vred dom inte lite på lögnen bara?
Men jag bestämde mig att ta tag i saken.

Jag knöt mina nävar,
Mina ögon fick de argaste av blickar,
Läpparna blev hårt sammanbitna,
Jag reste mig och gick.....

Gick mot bussen som tog mig till dig.
Där blev jag den mjukaste jag,jag kan vara.
Min röst blev osäker,rädd och försiktig.
Jag ville göra dig säker och trygg.

För just nu är du som mest sårbar,
Mest oförutsägbar,
Mest skrämmande,
Mest sinnesförvirrande.

För du,du ligger på sjukhusets psykriatiska avdeling.
För du,du ville lämna oss,Mamma