nu har jag suttit här allt för länge försökt att välja de rätta orden.
för att säga det som till synes inte ser ut att vara något märkvärdigt.
det där som ständigt skär i mig varje gång tanken slår mig medvetslös.
den där känslan som gör att jag vill gå under jorden för att slippa dig.
den där underliga stunden när jag möter dina ögon och vet.. jag vet.
jag har alltid vetat. vetat vad det där är för någonting. vetat varför.
jag får inte falla ner dit. de låter mig inte. ingen låter mig göra det.

tomt. jag är tom. jag är fullständigt tom. fullständigt tom utan dig.

en blick förbi, jag syns inte längre.
ett ljud tystas, jag hörs inte längre.
en känsel ignoreras, jag finns inte längre.
vad har hänt med oss? varför blev det så?
jag vrider om nyckeln, och stänger av.
jag existerar inte längre. inte utan dig.
det är inte längre en ovana att inte synas för dig.
det är inte längre en ovana att inte höras av dig.
det är inte längre en ovana att inte känna vid dig.
det är inte längre en ovana att inte finnas för dig.
ingenting som har med dig att göra är längre en ovana.
för dig är jag ingenting. för dig finns jag inte längre.

allt. du är allt. du är allt för mig. precis allt för mig.

jag försöker visa dig, men du tittar hellre bort än ser på mig.
jag försöker nå dig, men du går hellre din väg.
ett leende på distans, som någon främling man möter en sen eftermiddag
ett utbyte mellan två bekanta. men ibland.. inte ens det.

tomt. jag är tom. jag är fullständigt tom. fullständigt tom utan dig.