en kaffekopp, lika tom som mitt väsen.
i sängen ligger gårdagens ångersfyllda val kvar.
det lät som om att han rörde på sig nu.
hoppas han inte vaknar än.
jag gillar den där ensamma stunden på morgonen.
bara jag, och min kaffekopp..

även fast jag känner misstaget som ligger där inne
även fast jag har en historia ihop med honom
även fast jag har älskat honom
även fast jag vet att det var ömsesidigt.
känns det bara så konstigt.
att ha honom liggandes på min kudde, som senare
kommer ta vid hans doft. åh hans härliga parfym.

jag fyller på min kopp med en ny omgång med svart kaffe.
nu sitter jag bara där. stirrar på det vit-blåa kaklet.
konstaterar att, gardinerna ser inte direkt glada ut.
inte efter vad de fick uppleva igår. ungefär som jag känner mig.
men å andra sidan, hela lägenheten borde gå hos en psykolog
om de skulle förstått vad som hände igår.

jag vet inte riktigt vad som kommer hända när mannen vaknar.
jag vet inte riktigt vad som kommer hända när han kommer upp.
jag vet inte riktigt någonting egentligen...

jag går in på toaletten för att duscha av mig.
hela toaletten stinker parfym, och urin och andra rester
ifrån gårdagens bravader.. om man nu kan kalla det för det.

när jag står där och duschar... får jag sällskap.
något sånär nykter, fast att hälften av gårdagens förtäring
av den alkoholhaltiga drycken finns kvar i blodet, så är vi igång igen.
den enda ursäkten är väl...

gammal kärlek rostar aldrig.