Du ser så rädd ut.

Din lilla späda kropp där benen är smalare än tändstickor. Jag vill inte skrämma dig, för fruktan har redan tagit över för mycket, så jag tar försiktigt ett litet steg framåt där dunsen försvinner i tystnaden och jag ser att du gör detsamma mot mig.

Du ser så skör ut.

Som att du ska gå sönder i spillror så fort jag nuddar din hand med min. Så sårbar och skör att jag vill gråta. Jag närmar mig två steg och du följer mitt exempel och tar två steg du med.

Du ser så sårad ut.

Någon måste ha gjort dig väldigt illa för i dina ögon är livsgnistan borta och solen som så vackert borde pryda dig har gått i moln. Allt jag ser är mörker, så enkelt förfärligt älskade du.

Jag tar tre steg framåt och det gör du med. Så nära står jag att dina kalla andetag borde möta min mun, men jag känner ingenting. Så nära är vi att jag borde känna din hand men det finns inget där. Jag möts av en spegelbild och på andra sidan är jag.


Jag blir rädd, skör och sårad, då min egen spegelbild är ingenting jag känner igen.