Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Sista mötet mellan en varulv och hans älskade...


Njutit rosos, gjutit blod!

Begär!

Blod forsar ur såren. Öppna sår som aldrig läks!
Euforiskt frossande med ett rovdjurs instikt.

Attack!

Doften sprider sig förförsikt i rummet.
Hjärtat rusar och andetagen tunga.
Saknad av ett liv som sen länge flytt!

Tvekan!

Hjärtats taktfasta pumpande eggar mig.
Gröna ögon i natten, blod på sylvass tand.
Ett glupskt bett, hjärtats sista slag i strupen.

Skam!

Röda läppar formar ord, ord jag inte längre förstår.
Skamen plågar mig, blick i golvet. Röda naglar sargar
djupt min hals. Röda rosor strös kring sargad kropp!

Lust!

Hennes andetag hetsar mig, djuriska lustar.
Fjättrad lust håller mig stången. En befallning.
Oblyg resning, kön mot kön, kroppar förenas!

Förening!

Blod mot blod, ett band för evigt bundet.
Jag är död och du är liv. Tillsammans är vi alltet.
Inuti mig vilar nu vårt gemensamma liv.
Inuti dig simmar min säd, redan fördömd!

Slutet!

Där vid min sida med sorgefylld blick.
spetsad påle pryder din hand!
Ett ursinnigt rop, ett hugg med styrka.
Luften tar slut, hjärtat i brand!

Runt omkring röda rosor spröda.
Ett sista andetag och mänsklig igen.
Befriad av kärlekens kraft.
En doft av rosor tar jag med mig.

Runt omkring röda rosor i ring.
Du ser på mig, ett monster jag är.
Sylvassa tänder och ett rovdjurs blick!
Du älskar mig jag vet, barmhärtighet!

I denna blodröda ros finns jag nu!
Låt mig leva och aldrig dö!


Blodröd ros är jag är du är vi!




Prosa (Fabel/Saga) av Matte Hjelm
Läst 189 gånger
Publicerad 2011-09-13 16:49



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Matte Hjelm
Matte Hjelm