Jag känner den.

Men ändast avlägset.

Ett tyst löfte som blivit till det förgångna.

Trycket ökar medans jag blundar för sanningen.

Lögnen stillar mitt inre och ger mig en genomskinlig väst av trygghet.

Jag har länge drömt om din levnadsstandard.

Men du har så länge hällt i mig kaffe och bett mig överleva dagen i de kyliga mörkret.

Lyssna,
Hör du den flyga förbi?

Lita inte på att jag dansar efter dina taktslag!

Jag tror inte att du behöver kväva mig mer.

Men du värkar osäker på mitt beslut,Dina händer lossnar sakta.

Du trycker på mig en del av dina vanskapliga upplevelser.

Jag sväljer.

Jag hör den sakta smyga sig förbi medans jag sitter i väntsalar.

Bevakad av en receptionist.

En fånge i dina lekar,
Som får mig att minnas hur jag lekt som barn.

Kvävd.

Shippande efter luft försöker jag att äta ditt snack om nya moderaterna,
Men jag kräks!

Kräks,kvävs och minns.

Stundtals gråter jag.

För jag tycker synd om dig.

För att du inte förstår meningen med livet och självklara ting.

Jag ser tomma löften och rena lögner smyga ut ur din mun.

För den är den du är.

Ingenting speglas så självklart som då.

Hör du?

Hör du hur sen susar förbi bakom den låsta dörren?

Nej, just det, för du är på utsidan,
Du är i friheten.

Men jag,...jag sitter i mörkret med lögnen som täcke.
Det är där du satt mig.