Blodet rusade genom kroppen när slagen föll. Det var en befriande känsla. Döda saker kunde han ta ut sin ilska på, det visste han. Ett dött ting skulle inte skrika, inte blöda och inte ge honom skuldkänslor. Han befann sig i en dimma, en dimma så tjock att inga syner eller ljud kunde tränga igenom den. Känslan var dock svår att beskriva, det var en sorts befriande smärta. Hans ögon blev kolsvarta och det kändes som att hela hans kropp stod i lågor. Inget kunde stoppa honom, det visste han. All denna ilska skulle nu tömmas ur kroppen och detta kunde inte göras utan hjälp av brutalt våld. Han hade bestämt sig nu. Det fick vara nog, han ville inte längre vandra i denna värld om han var tvungen att bära dessa känslor inom sig, detta oändliga hat.
Vad som orsakat detta visste ingen. Han förstod inte vad som kunde framkalla så starka känslor hos en människa och han förstod heller inte hur han skulle ta sig ur detta om han inte slog sig lös. Han såg ingen början, inget slut, där fanns ingenting förutom helvetets eldar som nu brann inuti honom. Slagen fortsatte att falla hejdlöst och utan minsta tecken på ett avtagande. Vad det var han lät sina nävar falla på visste han inte, inte heller brydde han sig. Under allt för lång tid hade detta byggts upp inuti honom och nu var det dags att slå sig fri.

Dimman försvann plötsligt och ersattes istället av ett totalt mörker. Han föll ihop och lät mörkret omsluta honom, nu var det över.

Även detta mörker lättade till slut. Hur lång tid som passerat visste han inte. Han öppnade sina ögon som nu återtagit sin djupblåa färg. Han vaknade sakta till liv och insåg snart var han befann sig. Han kände igen de vita gardinerna, det trädfärgade matbordet och stolarna som blivit kullkastade av honom. Detta hade han dock inget minne av, dimman som infunnit sig kvällen innan tillät honom inte att ta med sig minnen därifrån. Dofterna från blommor i fönstret blandade sig med kaffedoften från behållaren som placerats på köksbordet, fortfarande öppen.

Han reste sig upp, såg ned på sig själv och kunde inte tro sina ögon när han såg sina egna händer. Knogarna var upprivna och större delen av hans händer var täckta i blod som nu torkat. När han sedan vände sig om så vände sig magen ut och in, på några hundradelar av sekund så raserades hela hans värld. Där låg hon, kvinnan han lovat att spendera sitt liv med. Kvinnan han lovat att skydda, vad som än hände.

Mängden blod som lämnat hennes kropp var så stor att den ännu inte hade torkat. Hennes ansikte var deformerat till den grad då inte ens hennes egen dotter skulle känna igen henne, en dotter vars far nu berövat livet på hennes mor. Hennes position skulle få vem som helst att rygga tillbaka. Armar och ben var brutna och vridna i ytterst märkliga vinklar, detta var den mest brutala syn han någonsin skådat.

Slagen hade inte fallit på döda ting, slagen hade inte fallit på hans ägodelar som gick att ersätta. Slagen hade fallit på en människa. En människa som han dessutom älskade över någon annan människa han någonsin mött. Ännu en gång föll han ihop på golvet. Men denna gång berodde det inte på något han inte själv kunde förklara. Han insåg nu vad han gjort.
Han vaknade med ett tyst men kraftfullt ryck och satte sig raklång upp i sin säng. Svetten lackade i pannan, hjärtat slog fortare än någonsin och flera tusen intryck försökte sortera sig själva inuti mannens sinne. Det hade vart en dröm, ett tillfälligt utspel av hans undermedvetna. Tårar började leta sig fram från hans ögon när han vände sig om och såg till vänster om sig, tårar av glädje. Där låg hon. Förmiddagssolen tittade fram genom gardinerna och lät sina strålar landa på hennes blonda hår, han kände hennes doft uppfylla hela honom. Hon andades så lugnt och fridfullt utan att veta vad som nyss utspelat sig inne i huvudet på den man hon nu delade sitt liv med.

Han lät baksidan på sitt pekfinger försiktigt leta sig till hennes kind samtidigt som han tackade Gud för att allt bara vart en dröm. En mardröm som aldrig någonsin skulle kunna bli sanning. Han kunde inte i sin vildaste fantasi föreställa sig själv lyckligare än vad han var just nu. Inget inre hat, inget svart som byggdes upp inom honom, bara gränslös kärlek till denna kvinna och deras gemensamma dotter. Hon började sakta vakna till när han tvinnade sitt pekfinger runt en av hennes lockar som fallit ned över hennes kudde.
Drömmen han nyss hade haft var något han aldrig skulle låta henne ta del av. Han ville att hon skulle känna sig säker på att hon funnit en man som för evigt skulle skydda henne från allt jobbigt livet har att ge. Hon skulle vara säker på att det var just honom hon skulle dela resten sitt liv med. Han ville inte äventyra dessa känslor genom att förtälja henne om vad han varit med om i en overklig drömvärld som inte kunde styras.

Visst fanns det stunder då han tvekade, då allt kändes hopplöst och förlorat. Men han hade tillslut insett att detta var en del av livet. Oavsett hur jobbigt det såg ut framåt så hade han inget att vinna på att försöka backa. Livet skulle hela tiden gå vidare med eller emot hans vilja. Att då försöka stanna upp och styra situationen åt ett egoistiskt håll hade han gett upp. Han hade nu insett att han inte kan styra allt, vissa saker måste helt enkelt bara accepteras för vad de är. Kvinnan han älskade kände lika starkt för honom, detta betydde dock inte att de alltid kunde komma överens och vissa gånger kunde det vara svårt, nästan omöjligt, att se en lösning på problemen som kunde uppstå.. Men allt gick att ta sig igenom med deras gemensamma vilja även fast detta samarbete hade suttit väldigt djupt inne hos dem båda och det krävdes mycket arbete innan de funnit en balans hos varandra.

Allt detta sammanslaget med känslorna han hade upplevt efter att ha vaknat upp från drömmen hade nu gjort att han faktiskt insett hur lyckligt lottad han var. Han hade funnit allt som var värt att ha i livet.





Någonstans i Sverige gick ett ljudmeddelande ut i anstaltens högtalarsystem som talade om att klockan nu slagit 07.00 och att det snart var dags för frukost. Den psykiatriska avdelningen på denna anstalt hade 150 intagna patienter som nu skulle vakna upp och gå ännu en dag i fångenskap till mötes.

Patient nummer 0539 slog upp sina ögon och satte sig sakta upp på britsen. Han gned sig i ögonen och sträckte armarna mot taket i ett försök att vakna till lite.

Samma dröm även denna natt. Först ett oändligt hat som sedan förbyts mot oändlig kärlek. En dröm i en dröm. Denna dröm var återkommande varje natt utan undantag. Hur länge han haft denna dröm visste han inte. Antagligen var det så länge som han suttit inspärrad, och hur länge det var visste han heller inte. Han hade slutat räkna åren. Varför han satt inspärrad visste han inte heller men antog att det hade med den första delen av drömmen att göra. Han hoppades dock att detta inte var sanningen. Om så var fallet så antog han även att den andra delen av drömmen också var sanning och han kunde inte få dem två att gå ihop. Om han nu hade levt ett sådant liv innan denna fångenskap, varför hade han då avslutat något så vackert. Varför hade han tagit livet av en kvinna som han älskat. Hade han en dotter i livet, frågade han sig själv. Under alla år på anstalten hade han aldrig fått ett besök av någon. Frågorna var många och aldrig skulle han få svar.
En sak var han dock säker på.

Drömmarna han hade, om de nu var sanna, om de verkligen var minnen – Så var dessa de vackraste, men samtidigt de värsta, minnen han aldrig haft.