*Pojken*


"Jag vill hem" Hörde jag den lilla pojken viska ut från sitt fönster den stjärnklaraste natten av dem alla under slutet av månvarvet. "jag vill hem.. hem till min mamma" viskade pojken bara stunden efter, med blicken upp mot skyn. Stjärnfall efter stjärnfall föll från den klara himlen bort in i det mörka, en tår för varje stjärnfall föll från pojkens kinder och pojken gav en och samma önskan för varje tår som föll.
Pojken var bara 6 år i sitt längsta och så liten i denna orättvisa och grymma värld. Dem ljust blå ögonen var alldeles våta av sorg, så glimrande bland alla dessa stjärnor, men även så tomma av själens sorg, så att man såg det brustna hjärtat innanför pojkens bröst.
"Jag önskar att min mamma var hos mig" skrek pojken förtvivlat med gråten i halsen, som om han skulle gå mitt i tu vilken sekund som helst, han slöt ögonen så att man såg rynkorna i den lilla pojkens panna bli tätare och tätare, han lade sitt ansikte i sina små vita händer som hade kylts ner av det vidöppna fönstret där det utanför var alldeles vitt och glimrande utav snön som låg högt intill husknutarna och där den lätta snön flög i virvlar i blåstens famn.
Jag såg pojken sträcka ut armen för att få ett grepp om fönstrets krok som skulle sluta fönstret åter, pojken tog en sista blick upp mot stjärnorna innan han långsamt böjde ned sitt huvud med en sorgsen suck och drog igen fönstret. Pojken tog fram ett snart utbrunnet, blått, litet stearinblock ur sin låda och ställde det på sitt nattduksbord bredvid sängen, jag såg pojken försvinna ut genom sitt rum men som snart var åter igen, pojken stängde försiktigt dörren och smög på tå tillbaka till sin säng, antagligen för att hans pappa inte skulle märka att han fortfarande var vaken. Pojken tog upp en tändsticksask ur fickan på sina blå-vit randiga pyjamas byxor och tog försiktigt ur en tändsticka ur paketet, han fick inte tänt stickan på första försöket men efter andra draget bildades en låga så att pojken kunde tända sitt lilla, blå stearinblock bredvid ett stort inramat foto av pojkens mamma som följdes av ett mindre familjefoto där alla en dag var samlade, lyckliga och med leenden som ingen människa hade anat skulle sluta i sorgetider.
Jag såg pojken leta efter något under sin madrass, efter en stund fick pojken fram en ihop vikt lapp, pojken rättade till madrassen med lakanet vikt under för att få det så slätt som han ville ha det som hans mamma lärt honom, jag log tungt när jag såg hur mycket pojken egentligen lärt sig av sin mamma men som man som barn så ogärna vill visa för att få ha sin mammas uppmärksamhet och uppmuntran.
Pojken vek upp sin lapp, han tog en titt på fotot av sin mamma som stod där tätt intill det brinnande, blå, stearinblocket och läste sedan högt..
"Mamma, du lovade att alltid älska mig, du lovade att läsa en saga för mig var kväll, du lovade att för alltid finnas där för mig" Pojken sträckte fram lappen mot den brinnande lågan som snabbt fattade eld och lade sig ned under sitt täcke i sängen med den brinnande lappen bredvid sig, slöt sina händer och ögon, och sade "Mamma, jag lovar att alltid älska dig, jag lovar att läsa en saga var kväll för dig, jag lovar att för alltid finnas där för dig. Mamma jag lovar, att jag snart är hos dig så jag kan hålla det jag precis har lovat". Från himlen såg jag min kära lilla pojke somna in bland lågorna i sitt rum, alla stjärnor slocknade bland röken. Det han inte visste var att jag fortfarande älskade honom, att jag varje kväll läste en av hans favoritsagor och att jag alltid fanns där hos honom.


Skriven av: Caroline Josefsson P