Jag satt på en stol framför dig och grät. Jag grät så mina ögon blev sprängdröda. Mitt huvud skrek av värk och uttorkning av det vin i en 30cl flaska jag länge smuttade på kvällen innan. Det var sista kvällen på malmöfestivalen. Vi var där för att träffa dina vänner. Jag ansträngde mig för att ändra sinnestillstånd. Men det var trångt och alldeles för mycket folk. Jag såg hur lycklig du var. Sådär lycklig och nöjd som bara du kan vara. Jag ville vara lycklig med dig i stunden men inne i mitt huvud pågick en vemodig kamp emot verkligheten.

Hårt kramade jag din hand och ständigt vände du dig om för att se om jag var med dig. Jag ville gråta mitt bland trängsel, krimskrams och blinkande karuseller. Jag ville gråta och gömma ansiktet i din famn. Samtidigt som jag ser hur frustationen växer i ditt ansikte och hur orden börjar bli få eftersom det inte längre finns något att säga. Även de starkaste själar går sönder ibland. Men vi måste nu låta tiden få sväva fritt. Vi har redan kvävt varandra tillräckligt. Du måste få andas. Jag måste få andas. Sedan får längtan komma ikapp oss. Min älskade du.