Så långt jag kan minnas så har jag alltid skrivit.
När jag var liten så skrev jag mycket berättelser om monster och våldsamheter. Sen med tiden gick det över till mer romantik och äventyr.
Man kan säga att jag var ett vilset och ganska ensamt barn.
Sen började jag skriva dagbok och fann mycket tröst och vägledning i det.
Den här noggen började som kul grej, men till slut blev den som en dagbok.
Jag har upptäckt att man vill att andra ska läsa det man skriver. För vi har alla ett behov av att på något sätt bli sedda, att bli förståd.
Och när man får veta att man på något sätt har nått fram till någon, så värmer det alltid inombords.


Börjar smått känna att träsmaken kryper upp efter min ryggrad, ger mig ett vagt obehag i lederna.
Försöker att hitta en annan sittställning men alla känns uttjatade, jobbiga.
Sluter mina ögon och försöker att försvinna iväg en stund i mig själv. Men det vinande ljudet när tågen sveper förbi ger mig ingen frid.
Reser mig upp från den nu varma och obekväma träbänken. Ser mig omkring på alla runt omkring mig. Vissa springer i alla hast, andra står stilla och bara väntar, vissa sätter sig ner i hopplöshet över att tåget redan gått.
Jag är bara en liten del av detta nät av vägar och tåg, alla dessa olika öden som utspelas omkring oss.
Vi befinner oss alla...........på livets tågstation.
Vissa tåg tar oss till kärlek, andra till ett liv i rikedom. Men det finns också tåg som tar oss till mörka platser, till ödeläggelse och bitterhet. Och ibland är det en enkelbiljett dit.
Hela tiden kommer det tåg vinande omkring mig. Vissa kliver på och andra går av. Så många som är fördömda redan innan påstigning. De flesta av oss bara iaktar och väntar.
Alla dessa ansikten som kommer framför mig. En del så lyckliga att jag känner avund, en del blåslagna och uppgivna, en del gråtande över att resan är över.
Hur ska jag veta vilket tåg jag ska kliva på? det finns inga skyltar, ingen vägbeskrivning..........hur ska man våga?
Så jag ställer mig och väntar med alla andra medans tågen sveper förbi. Och vi fortsätter att iakta alla dessa själar som kliver av och på....
Då slår det mig.........det vi, som står här och väntar som är fördömda.
Att aldrig välja, att aldrig våga, är också att aldrig vinna, att aldrig lämna station.
Jag sätter ena foten framför den andra och närmar mig spåret. Strax efter kommer ett tåg svepande och stannar framför mig, som ödets apostel.
Drar ett djupt andetag, lyssnar på min magkänsla och kliver på