Sitter på bussen med immade fönster och ser dig på gatan, ovetandes om min blick, promenerar du iväg från mig, mot eget äventyr blicken fäst på något jag inte ser. Grå dimma täcker allt och betongen cementerar mellankolin.

Mitt huvud lutar lätt mot rutan, orkeslöst känner jag bussens vibrationer genom den kalla rutan när bussen glider genom det gråa diset och lämnar dig bakom. Tomheten sprider sig som syra i själen.

Din bild förvanskas genom rutan och när du försvinner i dis, droppar och mina förväntningar och förvrägningar så smakar det salt i mungipan. Tungt sitter jag i sätet, tomt är det omkring mig.

Är det svårt för mig att se att avståndet, och sårbarheten inte har bäring på kärleken, snarare tvärtom? Är det min osäkerhet som skär genom de band som vi kärleksfullt flätat, eller är det fula förespeglingar av eget förfall.

Jag sitter kvar, stilla stänger jag ögonen och flyr undan, det gråa blir svart, det kalla blir inget, och jag förångas till en del av dimman, tunn, lätt och mellankolisk flyter jag iväg i förhoppning om att känna lugn.