Han vandrar mörka bland daggvåta moln,

Oktober natt,

Han rider genom åska och hat,

Han är mördare med dött mörkt hjärta

Kvinnans hals skriker mot månen, som han förför

Likbleka andetag i säcken där han bär henne

Utför det dränkta stupet.

Ner mot slutet.

Han bönfaller den snart döda kvinnan att vara lycklig

Hon skriker stumt på hjälp

Han slänger säcken på den hårda marken,

Han har förlänge sedan tappat talet och förståndet.

Döden kommer nära och och han sjunger en glömd kärleksång med ett borttappat språk.

Pistolen är riktad mot månen och kvinnans nakna kropp

vidrör sig själv skrikande mot döden.

Plötsliga osynliga tårar från mannen skuggas av månen,

Genomfruset, Vackert. Totalt

Han säger farväl och tar tag i kvinnans hår

Han tar sedan pistolen i sin mun och skjuter sig själv.

Vem är lyckligast?

Månen stirrat stumt.

Kvinnan gråter.

Mannen blöder tårar

Tystnad