Förevigandet av en förvrängd verklighet, förkrossad i ögonblicket som blev till sanning. Dåtidens komplexa närvaro sliter min nutid i stycken. Mitt evigt förändliga jag duckar för samhällets oändliga glåpord. Ständigt sökande efter hopp om det oförändligt eviga. Den vackert vackra som aldrig släppte min hand. Min vision förgäves förkastad i ett hav av ånger. Dunkelt tomrum svärtar ner mina val av ångest och depressionens förtärande är min kompass i ett liv av opassande närvaro. Melankoli är mitt syre för den dysterhet mina sönder skavda axlar bär på. Andas för den bittra framtiden pojk och ge dig hän åt sanningens meningslöshet. Min plats på jorden ligger i dåtidens förädliga kvicksand och sjuder. Jag är dömd till livet, jag är dömd till meningslöshet.