Den förr oändligt tilltalande natten förbyttes i ett slag av osäkerhet till mörker. Stjärnhimlen lös av sin frånvaro den natt när ditt uttryck av hat skakade mig yr. Blodet mot asfalten, lika rått som den kallaste blick rakt in i själen. Mina ord av nåd berörde inte ditt känslokalla ego som likt en väderkvarn fortsatte puckla mitt redan sårade huvud. Du svingar dina sårade minnen och vetskapen om en förlorad framtid mot mig, du tog ut din ilska. Du slog ett slag för samhällets snedvridna verklighet, ett slag för samhällets förvrängda ideal. Ja, du slog ett slag för vår meningslöshet. Ångestfyllda slag jag känner er. En förvirrad själ i hopplöshet, jag förlåter dig.