Mitt hjärta är i halvt ej brustet men delat ändå.

En krigshärjad gräns är dragen mellan duon av de två.

Två sidor i en krigseld så intensiv att solen jämt dem verkar som skugga.

De lämnar ingen plast för annat i min slitna själ så tärd av minnen, känslor och hopp som falnat in i det dunkla.

Ena sidan säger till mig att göra det som känns rätt just här. Ge vika till nutidens tendenser om att ge kropp och själ fri lejd till att möta ett aktuellt begär.

Den andra torterar mig med tankar om att hålla tillbaka, att bädda för en framtid, leva i besvär. Ett nu där fokus ligger på att ett gott ont sannerligen är det rätta sinneslaget i en stund som den här.

Smärtan är inte borta den har mig bara blivit van, den är det ända jag verkligen kan känna igen.

Den är min värsta fiende men på många sätt en gammal vän, Jag kan lita på den och på dens existens. jag vet att den har format mig till den jag är idag och utan den kanske jag skulle vara på en sämre plats än denna som jag är just idag.

Hur länge det har pågått är svårt att säga.
Pinan från det som härjar bakom mitt skinn härstammar från en era jag inte mer kan lokalisera i den tidens tomma minnes rum.

Jag måste få stopp på smärtan inom min kropp. Den blir mer intensiv då tiden inte läker mina sår, den känns som en nål i min nerv medan tiden går.. djupare och djupare tryckt för varje år.

Vilken halva som blir hela mitt hjärta vet jag inte just nu när allt värkar vara mitt i stridens hätta.

Men jag vet att den som står segrare när detta är slut har totalt tagit sin motsats ut ur minsta vinkel och vrå från båda halvor av mitt hjärta.

Där med kommer jag att ändra mig själv till något annat än detta som är nu. Det som är idag kommer att upphöra och jag kommer aldrig se tillbaka på det som en gång var men nådde sitt slut.