Känslorna är ömma och utanpå och jag år sårig som ett skavsår, skona sitter fel men jag kan ändå gå långt. längre än vad jag bör för jag bara går.

Ändå ler jag, ett dumt men lysande leende, dumt för att det inte vet vad det ler åt inte dumt för att det inte skall le.

Eld, brännande begär, grillar innefrån och får det att ånga om mig, ånga som doftar sinnligt. åtrå som lava som väller vulkanartat ur mig.

Jag vet att allt ligger som lager utan på glöden, och tårar är lava, som ord är som ånga och allt lever ut i spasmer som dödsryckningar.

Det snurrar, det bedövar, förvirrar när jag letar skärpa, stadig tydlighet, och ren klarhet och det innersta lilla stora jag, som har så mycket, av allt, utom vetskap om honom, han som är.

Ligg i min pöl av svett, och låt oss handlöst luta oss tillbaka i tilltron om att allt blir bra och att kärlek och sårbarhet är lösningsmedlet för den bensin som eldar på i mig.