Vi alla dör men han dog på en toalett vid centralen.
Han var inte som vi, han var absolut inte som ni.
Han såg det magiska i den självklara vardagen. Den vardagen som misshandlade honom, när han likt en plastpåse drev omkring i vinden. I Stockholm blåser det alltid åt fel håll.

Alla dessa piller fyllde hans behov av att känna sig mindre levande. Alla hans kvinnor fyllde honom med pirrande liv.

Dem fann en skrivbok i hans ficka där det endast stod " Jag ler och skrattar bara för eran skull"

Jag ler och skrattar när jag tänker på när vi två gick runt och spottade på Stockholms gator. Hur vi allt för ofta försökte dricka staden vacker. Och när du tog servitrisens nummer innan vi sprang ifrån notan.

Det här är din sjömansbegravning broder.