en ek

kraftig stor robust ståtlig. Aldrig ful, men Aldrig fri.

Växt långsamt, målmedvetet. Låtit en gunga hänga ibland på en tjock gren. Låtit barn klättra. Låtit människor ta bilder när löven kom. Låtit dem muttra och sucka med lövkratta i hand. Låtit dem.

Så när vintern svept sin andedräkt över alltet.
Låtit dem snegla med gömd avsky mot det nakna vinterträdet. Aldrig vacker utan löv. Aldrig ful, men Aldrig fri.

Det gjorde ont. Gungan, hösten vintern. Skar och blödde. Ville så gärna vara vacker året om. Lät dem...

Aldrig ful, men Aldrig fri.