Burens mörka skuggor faller på varelsen och förenas med bojorna som håller den fast. Den har varit fastkedjad i så många år att den inte längre vet eller bryr sig om tiden. Den ser ut som om den bara sitter där. Dess ögon stirrar tomt ut i luften. Men inuti den händer obeskrivliga saker. Den brinner. Musklerna är mer spända än en pilbåge i krig. Dess kropp kan inte röra sig, men själen kämpar för att ta sig ut. Viljan är så stark att man skulle kunna ta på den, och inte överleva. Detta odjur är väldigt trött, men inte på grund av att den är utmattad. Den är trött på att vara fången.

En svag melodi når dess öron. Den lyssnar, och desto högre ljudet blir, desto mer bultar hjärtat. Trumslagen vibrerar genom hela själen. Det var år och dagar sen varelsen kände en sådan känsla. Kroppen reser sig, och spänner sig, hjärtat slår ännu vildare, och det brinner i hela kroppen nu. Den tänker inte bara sitta och se på längre, eller tyna bort.
Med våldsamma ryckningar kämpar den till sista blodsdroppen för att ta sig loss. Det magnifika gapet låter ett blodsisande rytande ljuda. Det är ljudet som signalerar att döden och livet talar på samma gång. Det är ljudet från någon som inte bryr sig om omvärlden längre. Hela buren skakar medan besten frenetiskt försöker ta sig loss. Ögonen är vilt uppspärrade, och att se in i dem skulle vara att se döden.

Ett öronbedövande ljud hörs från kedjorna, och med detsamma slår huvudet in gallret som var nästa hinder. De stora klorna separerade gallren med oerhörd styrka, och det stora rovdjuret var fri. Den sprang med övermänsklig fart, och kroppen sträckte ut sig och tog sig fram med långa hopp. Elden som brann var nu inte längre ilska, utan passion och överlägsenhet. Hela världen tillhörde nu den, och den tillhörde världen. Ett sista triumf tjut löd, innan den försvann i naturens välkomnande tidlöshet.