Jag klär min himmel full med svarta sammets fjärillar
& hoppas att ingen kan se det jag ser.

Sorgens smärtsamma påminnelse över allt det goda
som inte fanns, halkar efter & tappar greppet.
Att linda svepiska själ runt sänghimlens stolpar gör ingen rättvisa.

Dånet av vindarna som skingrar mitt svarta sammets täcket till en bar himmel, är för mig bara ett hot.

Sakta ser jag hur himlen byter skepnad till kalla
bommuls tussar fulla med frost & is..

Lägger mig i en av alla högar av de svarta sammets fjärillarna
försöker att somna in . .. så otrygg. så liten, så förstörd
av min hemlighet av ingenting alls..!

Vart faller mina tysta tårar, vart hamnar de?