Jag röker inte längre inne.
Jag har inte längre en vinröd matta
inte heller en obekväm soffa.

Mitt hår är inte längre blont
och mina tånaglar är numera röda.

Mina skosnören är enfärgade och mina lakan är vita.
Våra lakan är vita.
Vår säng är för liten.

Jag dricker fortfarande mitt rödvin, Ser fortfarande på mina dåliga tv-program.
Är fortfarande ett yrväder.

Men jag känner.
När jag vaknar i den lilla sängen, äter frukost från det gamla kylskåpet.
När jag låser upp ytterdörren och tänder IKEA lampan i vardagsrummet.

När jag skrattar för att jag är lycklig, när jag älskar för att jag vill ha honom nära.

När jag ser honom vakna, öppna kylskåpet, stänga dörren och släcka IKEA lampan i vardagsrummet.
Hans ögon lyser av värme och hans hand är alltid öppen.
Hans öron är stora.
Hans tankar är ständigt runtdrivande.
Och alla hans byxor är trasiga i skrevet.

Han är trög och otaktsam. Han är vacker och ömsint.


Jag har inte längre ett slagbord i köket. Ingen hylla från MIO.
Mina strumpor är alltid olikfärgade och jag dricker inte längre vodka.
Jag känner mig inte längre ensam och jag har inte längre ont i mina knän.

Han masserar mitt hjärta mjukt igen och får mig att komma när vi älskar.
Han lyssnar nästan alltid på mig när jag pratar och låter mig sova på soffan om jag vill.

Han är öppensinnad och har tatueringar på sina armar.
Hans näsa är stor och om han inte har sina glasögon ser han inte att jag är jag.
Vi pratar hela tiden, och han vet att det gör mig galen.
Men det han säger är bra.
Jag har numera en Tv-bohylla, vi har en Tv-bokhylla.
Jag har inte längre ont i hjärtat.

När jag ser honom ser jag det. Och han är den jag älskar.