vem är jag nu?

när du inte längre ockuperar mitt synfält? mina känslor? mina tankar?
vem är jag utan dig? vem är jag egentligen

HALLÅ KAN DU SVARA MIG?
Jag svalde bort all plast och tystnaden du lämnat efter dig ekar i rummet fyllt till bredden av människor.
Tystnaden du lämnat efter dig ekar mellan mina trumhinnor.

Är det nu livet börjar som de så fint påstås?
Är det nu jag ska klura ut livets stora gåta?

Du har så länge varit min trygghet. Mitt säkra kort.
Räddat mig. Det är ingen idé att kämpa, du vinner alltid fast att du bara väger några gram.

Ni talar så fint om vardagen. Om livet som jag inte känner till.
Som om det vore belagt med 24-karats guld och ädelstenar.
Jag kan inte se det. VAD ÄR DET NI TALAR OM?
Och varför förstår ni inte mig? Jag talar fortfarande svenska precis som ni.

Ensamheten äter upp mig inifrån och tystnaden är så befängd.
I flera år har du ljudat i mig. Berättat för mig vad jag behöver.
Och nu står jag här, ensam. Vad tänkte jag på?

Så snälla ni.
Ni som vet.

Berätta för mig.
Vem är jag?
“Det måste du komma på själv. Det kommer. Du är ännu ung”

MEN JAG HAR JU FÖR HELVETE SÅ JÄVLA MYCKET KVAR ATT UPPLEVA MEN JAG HAR INGEN ANING OM VILKEN FOT MAN SÄTTER FÖRST FÖR ATT TA SIG FRAMÅT! Det är som att jag är fast i en rulltrappa som går nedåt och jag måste ta mig upp men mjölksyran gör mig illamående.







Det är när jag sitter här.
I min ensamhet. Som jag känner mig övergiven.
Som att du svek mig. Eller var det tvärt om?
Var det jag som svek dig, min älskade? Raderade dig ur mitt system och ersatte dig med lovord och 12-stegs program?
Tillit och nya möjligheter?

Kommer det bli bättre nu?
Kommer jag må bättre?
VARFÖR ÄR DET INGEN SOM SVARAR MIG?

Ensamheten är det som tar död på människor.
sakta men säkert äter det upp oss inifrån och vi vet till slut varken ut eller in.

så kom.
håll mig sällskap.
ockupera min tid.
svälj bort all plast.
låt mig trevande ta de första stegen på egen hand.

jag vill bara vara ifred.
men inte ensam.