hela världen gråter nu och de gråter inga silvertårar
för att bomben tog deras hus, de blir ofrivilliga offergåvor till en gud i vita huset de adrig sett. guds barn blöder och han gör inte ett skit, hans blodfobi har dragit honom från skaparnas mvg-klass och han får numera bara skapa näbbmöss. han frågar gång på gång om något större men får bara till svar att "du vet gud, den där människogrejen du fick för dig, den gick ju inte sådär jättebra, va?"

det finns fler gudar än jag kan räkna nu och man blir snurrig för mindre, jag klagar på att min tro ligger i skosulorna och hittar inte till det jag borde finna. jag tror jag fann mig själv en gång men det jag såg i spegeln var inte vad jag ville se och vände om. världen är som en klubba, du slickar dig ner till tugummit, fastnar där och drunknar. du vet, du är bevakad dygnet runt, de ser dig. och blod är så jävla ute nu, låt drogerna bli det som flyter i dina vener. jag har inga gucciklackar som de påstår att man når upp till himlen med, men jag kommer upp ändå, flygandes genom en rullad dollarsedel.

vet du världen, jag tror att insidan är det du vill dölja. det är där gud kedjade våra själar. en dag kommer kedjorna brista och bush kommer gråta glädjetårar. han har uppnått sitt mål och efter jorden tar han himlen. men jag är en sådan som bara skriver, orden finns under mina naglar, fastnitade hårdare än med häftpistol. vi säger att vi bryr oss men afrika kunde lika gärna brinna upp och vi vet ju alla att hitler bara var en liten snäll gubbe som råkade tycka om gas. vet du, jag tror jag ser för mycket bakom saker och jag kanske borde blunda lite mer, bara för att se hur det
känns.

jag brukade tända på mina ord med kämpaglöd,
men sådant slocknar så fort.