Det fanns en tid, då sagan var sann, då det var vi - Hon och Han. Det vi hade gick inte att beskriva med ord, den vackraste kärleken på denna jord. Tiden gick och allt började falla, dom varma dagarna var nu kalla. Stormen kom och blåste i ditt hjärta, du lämnade mig då med en olidlig smärta. Du ändrade riktning, vände kinden till. Min värld föll i bitar och tiden stod still. Jag såg hur du försvann, allt mer och mer. Tårarna dom kom och blev bara fler. Till slut var du borta, försvunnen ur min syn. Föll ihop och bad till min högre makt i skyn. Varför just mig? Varför denna flicka? Varför gjorde du så att han ville sticka? Är jag inte värd en kille som han? Förtjänar jag inte det äkta, den kärlek som är sann? Min själ, mitt hjärta - allting föll itu. Pågrund av en kille och det var du. Tänkte du på hur du trasade sönder mitt liv? Tänkte du på att jag kommer ta mitt sista kliv? Att allt mitt liv kretsat kring var en som dig. Det fanns inget som egentligen handlade om mig. Hoppet rinner ut och tårarna vill inte torka, alla har sina gränser för hur länge man orka