det var som om tiden hade stannat

en dimma hade lagt sig över hela boningen


som för att gömma...glömma...förtränga


men själen satt fast i väggarna


själen som styrt alla handlingar


varje sak...varje möbel andades genom henne


önskar jag kunde virvlat med trollstaven


öppnat fönstret på vid gavel

släppt ut allt ont


det enda som hördes

som levde vidare

var det ljusa fågelkvitter


opåverkad av känslan


av den där dimman


den ogenomträngliga