Orken har tagit slut.
Hittar inte vägen ut.

För 2dagar sen vilade jag i din famn.
En hel natt bara du och jag.

Jag fick kyssa dina läppar,smeka din hud.
Vi pratade hela natten,orden tog aldrig slut.

Allt kändes så rätt, så bra.
Jag kunde leva på luft.
ja luft var allt jag behövde.

Hur kunde allt som kändes så självklart bara va ett spel?
Hur kunde du hålla mig i dina armar,säga alla fina ord
när du sen var hos henne igår?

Hur kunde du ljuga mig rakt upp i ansiktet och sen vara hos henne i natt?
Hur kunde du?

Vet inte vad jag ska göra nu, orkar nej, orkar faktiskt inte mer.

Jag vet att ni har ett förflutet men du sa ju det var slut. Slut nu. över.
Hur kunde du ljuga när jag berättat hur trasig jag är?
Hur kan man vara så självisk.

Den här gången kan du inte skylla på alkohol, inte skylla på mig. Det var du som ringde på kvällen. Det var du som ringde mig.
Kanske var ni ovänner då, kanske hade hon gjort något som sårade dig.

Kanske skulle du ge tillbaka, kanske var det som hämnd du använde mig.
Men hur kan du vara så elak, när jag har öppnat mig så för dig?

Och alla andra gånger du varit här det senaste, vad betydde dom?
Jag hatar mig själv nu, för allt annat jag skjutit åt sidan så fort du sagt kom.

Jag vet att vi inte känner varann så väl eller ja tydligen inte alls.
Men jag hade tänkt ta det försiktigt och vänta ut dig.
Jag hade tänkt ge dig tiden för att du skulle förstå vad du ville.
Men inte på det här sättet, inte med mitt hjärta som insats.

Jag vill slå dig,skrika ut all smärta, få dig att förstå att du inte får behandla mig så här.
Men lägger mig ner igen, för jag orkar faktiskt inte mer. Och just nu är det hon som har dig och det är mot henne du ler,
Det där leendet som får mina tårar att bara forsa ännu mer...