Det finns alltid någonting som måste förklaras.
Något som behöver bli mer självklart.
Inga relationer som är värda ett namn.

I want you so much, säger du och jag gråter. För det vill jag också trots allt jag offrat.

Du håller om mig och kysser min hjässa. Jag gråter svara tårar för hur miserabel du blivit. Hur dum jag varit. Känner mig som en trasdocka som du lagat efter dina normer. Du vet att med ett "Du är så vacker" blir jag din.

När jag berättade att jag vägrade bli hans trasdocka blev du rädd. "I never understood how much you loved me. It scares me". Nu gråter jag för att jag någonsin sa att jag älskade dig. Även om jag gör det.

Du gav upp allt för mig. Alla principer om ett framtida sårande och du berättade hur perfekt jag är. Hur du vill ha varenda del av min kropp. Jag blev så rädd över min egen perfektion och huttrade i ett kallt badkar.

Nu skyller du på mig. Att allt är mitt fel. Att jag inte skulle kommit dit klädd sådär om jag inte vilja sälja mig själv.

Men hur kan jag ens sälja en beröring om jag har ditt samvete på min kropp.

Du håller fast mina händer och det rinner tårar för allt jag kan tänka på är dig. "Inte såra honom. Inte såra honom."

Går nästa dag i kläder som täcker varje del av mig för att försöka att inte känna mig såld. Ändå tar jag av mina kläder för dig samma kväll. För jag behöver komplimangerna. Jag behöver känna mig älskad av något så fantastiskt som någon som jag också tycker om.

Jag berättar för dig. Säger att jag känner mig smutsig. Du säger att du skulle slått in huvudet på idioten. Att han inte kan tänka klart medan allt jag egentligen vill är att du bara ska komma och hålla om mig och hyssja när jag snyftar.

13, 798 km bort är du nu. Imorgon blir det 15, 000.

Du skickade bilderna på det lyxiga hotellrummet du fått under natten och vi hade sex i den vita stolen till fem på morgonen.

Vår värld är så tunn.
Så tunn.
Och jag orsakar sprickor bara jag lägger läpparna emot.