Människa
min smärta kommer aldrig att sina
den kommer att försakas och växa
tills min kropp viker sig.

Och när jag böjt min rygg på alla de sätt,
som får en´att häpna över tiden.
Då skall de titta mot stjärnorna opp´
och skingra mig, ibland brustna viden.

Då kommer smärtan bland de mina
att hålla sig lösaktigt kvar.
De komma, binda, böja och rysta,
och söka hos min rygg ett svar.

Och stumma röster skola ropa; "Intet!"

Ty jag skall färdas som fröet
uppburen av frihetens vind
och glädjens allsmäktiga rus
skall spela förnöjt vid min kind.

De skola sitta med ryggar krumma
invid väggarna till mitt gamla hus.
De skola sörpla, harkla sig och brumma,
och under linden sova av sig, sitt rus.

Och vart öga blir varmt och torrt,
och brister i sin klara färg,
då de fukta sin själ med koppar
av gammal och smutsig ärg.

Vid gryning de ännu sova,
som de pläga, i lathundstid.
När jag sänker mig ner, under linden,
för att börja på nytt, strax bredvid.

De suckande vända gammalt och tungt
och snusa i luftens bris.
De drömmer och minner om
vad ungt har böjt dem under ris.

De sakna plågan och rädslan igen,
när hoppet var deras enda vän.
Nu är de översiggivna vid dödens kant
och endast gud vet, om det är sant.