- Mila! Kan du hänga upp tvätten?
- Ge mig fem minuter!
Varje gång mamma ställer frågan, tänker jag för mig själv ’’hur kan två personer ha så mycket tvätt?’’ Jag menar, så ofta lägger jag inte ner mina kläder i den rosa, och otroligt omoderna tvättkorgen. Men för mig är det en rutin som jag upprepar minst en till två gånger varje vecka. Tvättstället bråkar alltid. ’’Fan varför kan det inte bara göra som jag vill?’’ Många kallar det ilandsproblem, jag kallar det inget speciellt. När det vingliga, rostiga, irriterande tvättstället äntligen står upp på den halvstora balkongen, börjar jag slarvigt hänga upp tvätten. Mina trosor får hänga på vänster kant, annars kanske Anton ser dem från hans balkong. Och vi har inte kommit till det stadiet då han får se mina underkläder, inte på något sätt. Jag kanske ska tillägga att jag inte har en blekaste aning om han heter Anton. Men jag kallar honom det. Där står han, varje kväll när solen är påväg ner, i profil och tittar ut mot gården. Han säger inget, han rör inte en min och står alltid ensam. I ungefär tre veckor skulle jag tro... I början la jag inte märke till Anton, men efter ett tag började mitt intresse väckas och jag kunde inte låta bli att undra vem han var.

- Har du fått byta några ord med Anton idag då?
Till och med mamma kallar honom Anton, konstigt att jag just valde det namnet.
- Nej, ingenting. Han kanske är homosexuell? Eller rädd för människor med bröst?

Tre dagar senare är tvätten redo att hängas upp igen. Jag tar på mig ansvaret och för omväxlighetens skull hänger jag mina underkläder på höger sida. Då har jag officielt testat allt för att få Antons uppmärksamhet. En gång sjöng jag till och med ’’I will always love you’’ tillräckligt högt för att vem som helst skulle kunna höra. Nu var jag riktigt trött på att han bara stod där, självbelåten som fan.
- Hallå? HEJ!
Inte svarade han på det. Kanske var han döv? Eller så förstod han inte svenska? Jag kände mig trygg i mina frågor och insåg att jag inte hade något att förlora.
- Ursäkta men är du döv!? Eller kan du inte svenska? Ska jag kanske behöva knacka på din dörr?
- Nej. Det ska du aldrig göra.
Vem trodde han att han var egentligen? ’’Det ska du aldrig göra’’ , han bossar runt mig innan vi ens har hälsat. Nej, jag skulle inte ge mig nu.
- Har du något emot mig? Gillar du inte när jag hänger upp min tvätt, är det det som stör dig?
- Du får göra vad du vill, men kom aldrig hem till mig. Du kommer gå direkt.
- Hur ska jag kunna gå ifrån dig om jag inte ens får gå till dig?
Jag fick inga fler svar. Anton vände sig om och gick in. Snabbt gick det, jag märkte det knappt. Vårt samtal hade gjort mig fruktansvärt förvirrad, ingenting i det han sa hade någon mening. Och vilken attityd! Men jag fick honom att prata. Kanske var det mina underkläder?
Jag och Mikael hade pratat nu, några gånger faktiskt. Ja, Mikael var namnet. Mila och Mikael, Mikael och Mila. Ibland vill jag ändå kalla honom Anton. Det är mest mina frågor och hans korta svar som bygger upp vår konversation. Den är oftast kortare än 30 sekunder innan han försvinner in igen. Han är så mystisk, vilket gör honom oerhört intressant.
- Du har inte funderat på att träffa mig utanför balkongen någon gång, Mikael?
- Jag vill träffa dig, men du kommer gå.
- Du behöver inte säga så, jag kommer inte gå om vi träffas. I så fall går vi iväg tillsammans.
- Mila, lita på mig. Det är bäst såhär. Vi kan prata såhär på kvällarna ibland och kanske skicka sms till varandra, om du vill?
Vadå skicka sms? Jag önska jag förstod vad som pågick men nej, det finns ingen mening i något av det han säger. Jag försöker efter varje samtal med honom, få pusselbitarna på plats. Men det finns inga pusselbitar, bara mitt huvud som för tillfället är ur funktion.
- Jag vill inte skicka några sms till dig. Jag vill att du för det första, tittar på mig när vi pratar! Sedan vill jag att vi träffas så vi kan prata ännu mer.
- Nej, du kommer gå då.
- Men det var ett jävla prat om att jag ska gå hela tiden?! Vet du vad? Då går jag nu.
Med arga kliv lämnade jag balkongen och klev in i lägenheten. Jag var riktigt trött på det här nu, killen gick mig på nerverna innan vi ens kände varandra. Det är aldrig något bra tecken!

Flera dagar gick och Mikael syntes inte till. Underkläderna hänger från och med nu alltid på höger sida och jag har börjat nynna på ’’I will always love you’’ ännu en gång, i hopp om att få någon slags respons mer än ’’du kommer gå’’ Jag började ropa hans namn, högt som satan om man nu ska säga så.
- MIKAEL, MIKAEEEEL, MIKAEL!
Efter ca fem minuter kom grannen ut från vänster sida och frågade om jag gick på droger. Då svarade jag att det gjorde jag inte.

Dagarna gick... Tills en dag då mamma viskade till mig lite diskret (trodde hon, men hon sa det med normal röst så Mikael måste ha hört) att jag skulle komma ut.

- Hej Mila, hur mår du?
- Har du på något sätt inte hört mina rop efter dig?
- Jo jag har hört, jag ville bara inte ropa tillbaka.
- Låt mig gissa, skulle jag gå ifall du ropade tillbaka?
- Jag är inte fin, Mila. Du vill inte se mig. Jag tycker om dig men du skulle aldrig tycka om mig. Jag kan bara ha dig på det här sättet.
- Om inte du vänder dig om nu kommer du aldrig ha mig på något sätt.
- Jag kan inte, du kommer gå.
- NEJ. Vad är det du inte förstår? Jag kommer inte gå, jag kommer stanna.
Mikael var tyst i några sekunder, som kändes som minuter. Till sist sa han:
- Lovar du?
- Ja, jag lovar.
Det tog inte lång tid förrän jag såg det skadade ansiktet. Den delen av ansiktet som plötsligt fick mig att må väldigt illa.
- Jag var med om en brand, för ett år sedan. Jag kommer alltid att se ut såhär.
Jag fick inte fram några ord, jag stod helt blixtstilla tills jag vände mig om och gick därifrån. Det sista jag hörde innan jag stängde balkongdörren var ’’Du lovade ju’’