Gick hem med någon psykolog-student. Vad dumt. Vad onödigt. Vi hade dansat på klubben. Han tätt bakom mig. Hans kön mot min kropp. Sensationen av att bli rörd. Att röra.

Tafatta kyssar och på väg hem i natten. Psykolog-studenten har ingen jacka. Det är kallt ute och vi är fulla. "Jag behöver bara lite närhet" säger han.

Han får värma sig i min jacka. Jag tar med honom hem och placerar honom i min soffa. Sitt här, så kokar jag te och så pratar vi som vuxna människor. Så där var han. Psykolog-studenten som jag gick hem med av barmhärtighet. Och han ligger där i min soffa och pratar med benen utsträcka över mina knän. Han säger: problem, dålig självkänsla, dålig barndom, min psykolog har sagt, bla-bla-bla. Jag lyssnar och lyssnar och han frågar vad jag känner och jag tänker att kan han inte bara kyssa mig? Jag börjar ångra den där stunden av barmhärtighet. Jag ville ju bara ha ett knull och inte ett projekt.

Inga djupa tankar, känslor, problem. Visserligen en människa, men en okomplicerad sådan. Men istället ligger psykolog-studenten i min soffa och gråter. Ett vrak. Och jag är mer avtänd än någonsin. Han frågar om vi kan sova nu och jag svarar att dörren är där.