Har ni sett mig gråta?
Har ni hört mig gråta?
........nej!

Jag gråter aldrig.......inte för att visa mig manlig eller macho, utan för att jag kan inte, på utsidan!
Det är en spärr jag varit tvungen och ta med mig genom livet. Och den spärren har hindrat mig från att släppa ut sorg, ilska eller besvikelse.

Jag kan gråta, från hjärtat men inte så det syns. Jag kan känna sympati för andra och känna med dom i deras sorg och ilska. Men att inte själv kunna uttrycka sig är rent av sorgligt.

Jag tänker ofta på detta att just DET som är lindrigast för själen när det gör ont, DET kan man inte göra pga en fucked up barndom! Gråter innerst inne för att jag inte jag gråta och släppa ut det onda.

Men varför inte inse faktumet att jag är dömd, dömd att ha skuggorna bakom mig och mörker runt om som försöker täcka det ljus jag kallar "vänner", alla minnen och drömmar som hindrar mig från stegen till lycka. Ja.......jag är dömd!

Men jämt finns det lite hopp, mitt ljus försvinner inte pga allt detta, jag är starkare än så, tänker inte ge upp, har lovat mina vänner det. Kan dock inte lova mig själv det, älskar mig själv för lite för att ge mig själv "goda förväntningar". Och det är där mina vänner kommer in, det ljus som lyser upp den mörka tunneln. Dom stöttar mig i allt när jag är nere. DOM FINNS DÄR.

Bara det får mig gråta innerst inne.......