"Livet är en resa, och jag har äntligen fått ett mål att sträva mot"
en trött metafor, sliten och förvriden
bakom tunna ljusstrålar som krossas mot ett svartmålat fönster
ett mönster, om att gömma sig bakom urvattnade fraser
i en ridå av rök och en show av laser

Likt havsvattnets vågor kraschar du in i muren
som du vanligtvis gömmer dig bakom så fort någonting blir för verkligt
verkligen, du förverkligar ditt skräckscenario
genom att fly från hallucinationerna som jagar dig
framför publiken som kom för att se pjäsen
som vässar deras redan sylvassa naglar
inför att de sedan ska kunna riva genom plåtväggen du ser så belåten ut över att äntligen ha fått upp

Jag ser alltihop
Deras malevolenta leenden
skapat av lyckan dom känner när dom inser
att dom kommer få chansen att skada dig
Och det sved, när du sa att du inte orkade med mer
Hur allt det här sker för att du sakta börjat inse
att du anser dig själv vara den lägsta formen utav människa

Jag minns det som det vore igår.
Vi stod på stranden och trodde vi var flygplan,
tills vi krockade in i verkligheten
och ditt anlete blev ett arbete för tystnadens helvete och dess samvete
att förvränga till en metafor som står när alla andra har lagt sig ner

Och jag såg allting
När du stod som stoltast och när du la dig ner för att dö,
och när verkligheten blev en kula från en kanon
som målade diskhon i en förutsägbar rosa
och dina fiender sålde vad som blev kvar av ditt kranium via auktion
De skrattade.