På 12 växlad crescent från 83 (med mockasadel), vrålandes
- Nobody feels any pain!
Där finns den ängslighet (känslighet?) som gränsar till avgrundsdjup ångest.
Den är alltid den bästa!
Speciellt om den kan kombineras med Jäger och Cola.
- Jag såg Yvonne på Kalmars hösten 96 (gruppen, inte flickan) Och sedan över fälten. Med 2 dammiga madrasser på ryggen och en pizza-ballong i horisonten. Där, just där, vävs änglsan och nostalgin samman till ett.
- Vad jobbar du med då, frågade hon med fövånasvärd självklarhet strax innan jag skulle hoppa av 2:ans buss till Flogsta.
- Data, svarade jag. Hon darrade till och jag väntade mig det värsta. Hon svarade.
- Jag har alltid beundrat folk som jobbar med data.
Och så var jag framme.