Jag känner att mitt hjärta slår dubbelt så fort. Jag ångrar att jag gick hit. Klockan är snart 12 och jag som alltid varit så lättskrämd. Hur kunde jag övertalats? Jag öppnar den stora grinden. Det knarrar när jag puttar upp den. Den sitter ganska hårt men jag får upp den tillslut. Det stora huset ser alldeles öde ut som det alltid har gjort. Molnen börjar skingra sig och fullmånen kikar fram. Plötsligt hör jag ett ylande och jag hoppar till.
-Bli inte rädd. Det är bara en varg, säger jag tyst för mig själv för att minska min rädsla. Jag går upp på altanen och öppnar dörren. Jag hade hoppats på att den var låst. Då kunde jag vända och gå hem igen utan att känna skuld, men till min stora besvikelse öppnas den och det knarrar lika mycket som den grinden hade gjort. Det är väldigt mörkt så jag går in några steg för att vänja mig vid det. Då slås dörren igen. Jag hoppar till av skräck och tror att mitt hjärta har stannat. Jags slänger mig mot dörren för att öppna den men den är låst. Jag känner hur jag slutar andas. Historierna om detta hus kanske är Sanna. Jag ser fortfarande ingenting så jag tar upp ett stearinljus och en tändsticksask från min väska. Jag tänder den och börjar kolla runt i rummet. Jag försöker hitta en dörr eller ett fönster som inte är igenspickat eller blockerat. Jag måste verkligen här ifrån.

När jag går fram och tillbaka i huset börjar jag plötsligt höra skrapande och klösande. Ännu en gång stannar mitt hjärta. Jag är nära på att börja gråta när jag plötsligt ser en skugga svepa förbi. Jag hör en väldigt svag röst:
-Det finns inget att vara rädd för. Jag lovar.
Jag får panik och börjar springa bort från rummet, men vart kan man springa i detta spökhus? Jag springer uppför trappan. Däruppe ser jag blodspår på golvet. Spåren leder till ett rum på andra sidan av hallen. Min nyfikenhet leder mig dit. Jag går tyst och försiktigt till rummet. När jag öppnar dörren möts jag av en vidrig stank. Jag ser att det är en gammal barnkammare. Spåren fortsätter mot garderoben och jag kan bara inte låta bli att öppna den. I garderoben hänger galger med kläder på. Jag hoppar till när jag plötsligt ser en liten flicka hänga på en av dem. Hon har nyss blivit mördad. Blodet droppar ner från hennes nästan avhuggna hals. Jag blir illamående och är nära på att spy men jag sväljer det igen. Jag stänger dörren och springer därifrån. Jag stannar vid en vägg. Det står något på den:
"Vad du än gör, titta inte bakåt."
Texten är skrivet med blod och paniken strömmar igenom min kropp. Jag vill springa därifrån men jag är fastfrusen i golvet. Plötsligt hör jag steg bakom mig. De kommer närmare och närmare. Jag vågar inte röra mig en endaste millimeter. Stegen fortsätter fram mot mig. Plötsligt känner jag någon stå bakom mig. Någon flåsar mig i nacken.
-Det var inte jag!