Regnet öste ner och natten låg som ett skydd mot allt ljus, fyra kvinnor skrek till följt utav fyra nya skrik. Blod, smärta och svett, kvinnorna virade sedan in de fyra små barnen i filtar och la dem sedan i en fyrkant i skogsdungen. Barnen var nyfödda och skrek av rädsla för denna världen. Ensamma låg dom där i varsin blöt filt, i deras pannor hade var och en ett speciellt märke, vatten, jord, eld och vind. Kvinnorna hade lämnat barnen till stora andar som skulle ta vara på barnen, det var ju faktiskt fult med märkta barn. Märkena i pannorna började glöda och natten blev full av sorg. Den natten kunde man höra alla andeväsen och ande djur tydligt, i sång, den sång som alla andar viskar om.

Historien blev så intensiv och spännande tyckte barnen som satt här och var. Elden lyste upp det lilla rummet. Rummet bestod av en eld kammare, en stor matta som täckte hela golvet, ett par bokhyllor med massor av böcker. I det lilla fönstret stod en gasollampa som var släkt. Vi använder stearinljus för el är så dyrt brukar Mor säga. Det fanns tre fåtöljer och fyra soffor, massor av filtar och kuddar låg utsprida här och var. I en av fåtöljerna satt Mor och berättade den spännande historien om fyra utvalda barn som skall rädda och förstöra världen.

Mor stängde boken och talade

- Nu är det läggdags ungar.

En djup gemensam suck gick genom rummet. Vi var föräldralösa, alla femton ungar bor i en gammal villa, ungefär som ett barnhem fast man kan inte bli adopterad. Mor är åttionio nu, hon har tagit hand om oss sedan vi var nyfödda. Vi kallar henne mor för hon har tagit hand om oss så länge, ärligt talat vet jag inte vad hon egentligen heter. Mor är blind, hon har långt silverfärgat hår som hon brukar sätta upp i en rund boll på huvudet. Hon har rynkor över hela ansiktet, hennes ögon har en mystisk grå färg med en blå kula i mitten. Mor använder käpp för att kunna gå, fast vi försöker hjälpa henne så gott det går. Hennes röst är stark och frisk så hon lider inte av någon sjukdom. Mor gör fortfarande mycket, lagar mat, städar, nattar oss, osv. Hon brukar säga att hon har ett inre öga som hjälper henne att se vad hon sysslar med. Vi hjälper också till så mycket vi kan, vi fruktar att mor ska somna in snart men det har inte hänt än. Mitt namn i denna berättelse är Julia, fast jag har många olika namn, Men det är en annan historia. Denna historia handlar om mitt förra liv, då jag och mina bästa vänner Emma, Joe och Bo upptäckte nått som skulle förändra våra liv. Huset som vi alla bor i ligger mitt ute i skogen nära en bondgård, bonden som bor där heter Stig, varje dag får vi färska varor av honom, ägg, mjölk, mjöl osv. Vi brukar hjälpa honom i gentjänst fast vi behöver inte om vi inte vill, det är ganska kul på hans gård. Stig hade massor av djur, kor, grisar, höns, katt och fyra hundar som hete Bettan, Vimse, Laban och Lo. Dom brukade leka med oss varje dag vi var där. Jag skilde mig från alla andra barnen, jag kunde lyssna till vinden när den talade, jag kunde kontrollera den, jag sprang med dess fart och blev aldrig trött, Den fanns alltid där för mig. Jag talar till vinden och den lyssnar, vinden talar till mig och jag lyssnar, jag har haft massor av skoj med bara vinden. Jag kunde styra den mellan mina fingrar, inget avancerat men jag var nöjd ändå. Hur häftigt var det inte att kontrollera vinden,

Jag tänker ofta på vad som ska hända, speciellt om Mor och hennes hälsa, hon har börjat blekna mer och mer varje dag, tänk om hon skulle d… nej så fick jag inte tänka. Senast doktorn var här, som kommer varje år sa han till Stig att Mor var sjuk, nu när jag tänker efter lite mer så har hon börjat hosta mer. När jag ligger i min säng lyssnar jag på alla stjärnor utanför fönstret, dom viskar i vinden, Alla svar finns i stjärnorna brukar Mor säga men jag hör dom inte så tydligt. Jag blundar och somnar precis som vilken annan natt som helst.

På morgonen när jag vaknar känner jag den ljuvliga lukten av frukosten som Mor gör i ordning varje dag, jag har på mig ett par trosor och en överdrivet stor t-shirt. När jag kommer ner in i köket ser jag vårt enorma matbord där dom flesta redan sitter och njuter av frukosten. På bordet finns allt möjligt, gröt av tre olika sorter, stekta och kokta ägg, bacon, nybakat bröd, ost, smör, skinkor, nypressad juice, the, choklad, kaffe, och pannkakor. Ja det fanns även flingor om man vill ha det.

Mor brukar inte göra flingor så ofta så jag tog åt mig en rejäl portion.
Efter frukost hjälpte vi alla till att plocka undan och diska, sedan gick jag upp till toaletten, borstade tänderna, duschade och borstade håret.

När vi alla var klara gick dom flesta och satte näsan i en bok, men inte jag. Jag skulle gå på en promenad med Stigs fyra härliga hundar, vi hade aldrig koppel för det behövdes inte, det brukar inte komma folk ut hit till oss i skogen. När jag hämtat hundarna blev jag tävlingssugen och började springa.
Hundarna blev så galna att komma ikapp mig men dom hann inte, jag var ju snabb som vinden. Jag tror vi sprang i mer än en timme innan jag slog mig ner på en äng. Jag trodde hundarna skulle dö av utmattning, jag själv var inte ens svettig.
Jag la mig på rygg och tittade rakt upp i skyn, jag tror inte jag blinkade en enda gång.

Vad kunde klockan vart? Jag hade ingen aning, jag reste mig och gick sakta hem igen, dom fyra hundarna gick bredvid mig, bakom mig eller framför mig, jag kunde inte tänka klart. Nått var fel kände jag, vinden den som viskar till mig, sa att jag måste resa hem fort, jag började springa, och sprang ifrån hundarna som med allt hopp dom hade försökte komma ikapp.

Ja vet att dom kommer klara sig själva hem, det har dom gjort förut.

Jag ser huset vi bor i, det är kväll och huset är väldigt mörkt.
Jag tar tag i dörr handtaget och det är låst, det har det aldrig vart förut. Jag ber vind att blåsa upp dörren och en stark vind kommer stormande mot dörren.

En smäll hörs,

Jag kommer in och ser att det lyser i sagorummet, där sitter Mor på en stol, i ena soffan ligger Bo, på golvet ser jag Emma sitta, och Jo satt i en av fåtöljerna. Jag förstod inte vad som hände, dom satt still som dom var förstenade, jag frös till, nått var bakom mig, jag känd att det höjdes mot mitt huvud, den kördes in i mitt hår.

Och jag föll…

När jag ligger i min säng, kan jag nå hela världen, bara om jag lyssnar,


Jag vaknar varje morgon…
Dom vita gardinerna i mitt rum böjer sig för vinden…
Klockradion på mitt nattduksbord visar att klockan är 7.00…
Sover du längre kommer du att missa frukosten säger Mor…
Jag vikar ja med mitt huvud och grymtar att jag vill sova tre minuter till…
Jag är sist ner till frukosten som vanligt…
Alla ägg är slut…
Jag nöjer mig med en kopp the…
När vi alla är klara tittar jag alltid ut på den gröna sommaren som får mig att drömma bort…
Såna saker berör mitt hjärta…
Det är den…
Den glädjen jag vill ha…
Jag vill ha den igen…

Jag faller till golvet med en sån smärta i huvudet, nu ser jag mina vänner resa sig upp och börja kasta saker på det som var bakom mig, jag kan inte se vad det är, men vinden säger mig att jag ska vara försiktig.

Jag ser hur Joe, Bo och Emma blir knuffade åt sidan så att den har ett öppet läge på Mor, jag kan inte röra mig, jag kan inte tala.

Jag är rädd. Jag ser hur den går fram till Mor och rör vid henne.
Vinden talar åt mig, den säger att varelsen som är här är ett väsen från en annan värld. Den är här för att ta en utav dom utvalda. Det sista jag kommer ihåg är hur den släpper Mor och rör sig mot Joe, allt blir svart…

Jag vaknar först, ingen har rört sig, Joe och saken är borta, jag ser blod där Mor ligger, det första jag gör är att väcka Emma och Bo sedan tog vi sats mot Mor med all kraft vi hade kvar.

Vi älskar Mor och hon älskar oss.

Jag hör alla tårarna som droppar för att sedan nudda jorden under oss, Socialen står utanför.

Den röda ros jag håller i handen välsignar jag med vinden, jag kastar ner den på en kista som sedan sjunker ner i jorden.

En präst talar.

När jag ligger i min säng och tittar på alla stjärnor, kan jag se framtiden.
Just den framtid som är dold för mig. Bara med lite hjälp kan jag nå hela världen vart jag än står. Det säger vinden, och vinden vet allt.


Socialen delar ut alla flickor till familjerna som ska ta hand om oss.
Jag vet vad jag måste göra.
Jag tar tag i Bo och Emmas händer, jag börjar springa, jag känner hur deras ben hänger på.

Jag hör röster skrika, jag ber, jag ber till vinden att den ska skydda oss.
Vi försvinner in i en dimma så tjock att ingen följde efter.

Innan Mor dog gav vi henne ett löfte, vi lovade att vi ska få tillbaka Joe från varelsen som tog henne.
Men det som jag tog åt mig mest utav var sanningen.
Mor sa att vi var märkta som barn, sedan somnade hon in.

Jag är som vinden, jag följer den och jag ska hålla mitt löfte, jag ska hitta min andeliga syster. Men den historien tar vi en annan natt…