07:30. Det är nåt med himlen här från fönstret. Här borta i öster från 5:e våningen. Den ser ut som sådana där charterhimlar. Du vet som är dallrande heta, antingen av fukt men kanske oftare av öknendamm, så att de blir alldeles matta. Gryningen är blekt gammelrosa och de vita molnen nästan suddiga i kanterna. Det är något visst med sådana charterhimlar för man ser dem bara ett fåtal gånger.
Om du har tagit en nattflight så att du anländer på Sharm-el-Sheiks internationella flygplats 06:00. Eller om en påstridig förälder har pushat för en tvådagars utflykt och väckarklockan ringer innan det hunnit bli 38 grader ute. Allt är stilla och avstannat på ett sätt som bara finns i charterparadisen. Frukostbuffén är knappt framplockad, klirr från en endaste kaffekopp och ensam yoghurtskål hörs, resten av den kolossala matsalen är tom. Hon i receptionen ser sådär pluffsig och avslappnad ut. Nästan glad. Det är nog enda gången på dagen som hon är det.
När du går ut genom glasentrén, det är då det verkligen märks. Plötsligt kan du andas. Och inte kakelugnsluft. Solen är nånstans däruppe men liksom färsk, har inte hunnit stadga/fästa sig än. Den kanske är som receptionisten, lite sådär pluffsig och avslappnad. Och så är det tyst. Möjligtvis ett bönerop om du är uppe okristligt tidigt. Men motorvägen. Motorvägen framför hotellet är öde då och då. Sen hörs en gnällig moped på långt håll och efter följer några bilar, men sen- öde igen. Bara nu kan du vandra fritt i charterparadisen. Gubbarna där vid cafét ger er väl en blick, men de verkar inte orka eller vilja gapa efter er.
Sen går det förstås snabbt när temperaturen stiger. Redan halv åtta, åtta, känns stickandet i näsborrarna. Hur porerna fylls ut med värme, sprider sig som en löpeld genom kroppen. Men än så länge är det bastuvärme, inte kladdig värme. Den väcker dig med ett mjukt omskakande. Gör dig törstig på en juice eller en cola med citron och is.