Igenkännandet är starkt, men det är inte välkommet
Plötsligt vrids tiden fyra år bakåt och jag känner det välbekanta
obehaget

Stressen ligger som en klump i halsen och gör det svårt
att andas
Måsten radas upp som en lång kedja av panik

Då: Bara kör på, nästa uppgift, nästa måste, nästa, nästa...

Nu: Tar en kort stund att reflektera och inse
att jag inte måste dra i denna kedja, inte måste snärjas in i den igen
Letar i min mentala verktygsväska och hittar
redskapen som hjälper mig stanna upp,
andas och ta mig ur den kvävande situationen

Inser att jag kanske har lärt mig att våga vara jag...