Är det inte märkligt hur ensamheten kan dränera en på all ens energi, hur den liksom kan gräva ett stort djupt hål dit all ens kraft obönhörligen sipprar in. Droppe efter droppe, tills allt det som en gång var del av en, som gjorde att man upplevde världen och att världen upplevde en, ligger där och skvalpar, långt, långt borta. Men så plötsligt träffar man någon, och det är som om en vänlig okänd själ, kalla den gud om du vill, har tagit en tvättsvamp och sugit upp en del av denna kraft och sedan kramat ur den inom dig. Och även om diket inte är tomt, och du inte är full, så kan du i alla fall uppleva något, och du kan se diket och veta att energin är nåbar för dig, och inte är något som ligger långt bortom din åsyn som du blivit osäker på om det någonsin varit del av dig.