Jag har varit ute och seglat och sett världens alla hörn. Varje litet skrymsle och vrå. Från Caracas till Calgary; Stockholm till Sydney; Kairo, Kabul och Konstantinopel. Sjömanskrogar väl bevarade bland Rio de Janeiros små snäva bakgator; gyllene stränder på Filippinernas alla tusentals öar; tåget som dundrade sig genom Sibiriens sommarblommande grässlätter. Alla otaliga solnedgångar: på Mexikanska uteserveringar med en öl i hand och guitarrón i bakgrunden, och så doften av mat genom den varma kvällsluften; från ett bilfönster någonstans i norra Kalifornien med vinden i håret och lukten av hav och cypresser i blom som tycktes fylla hela världen - över kullarna och ned i dalarna där vinrankorna breder ut sig; och ståendes på Taffelberget se solen slukas i havet och dränka Kapstaden, Sydafrika och slutligen hela jorden och alla som lever där i blodrött ljus.

Jag har träffat människor och vi har skrattat och dansat. Vi har druckit och älskat och känt! Känt att vi förstår varandra; att vi hör samman på något självklart sätt; att vi lever och att vi förtjänar att göra det. Tillsammans har vi utforskat världens alla underverk. Från ruiner till skyskrapor har vi gått på djungelstigar och paradgator; simmat i världshav, bestigit berg och traverserat öknar. Och hela tiden har vi känt att vi var på väg någonstans som var nytt och fullt av spänning.

Nu står jag vid ytterdörren till huset där jag växte upp. Det är strax över plusgraden och himlen är grå men solbrännan finns på min hud än. Tänk att tre år går så fort - hur det kändes som om det aldrig var meningen att jag någonsin skulle stå här och stirra på de rödmålade radhusfasaderna igen.

Nu har jag levt mitt liv. Man säger att det jag har gjort är något otroligt som jag kommer att minnas för alltid men att det nu är dags att ta tag i det verkliga livet igen. Det har blivit tid att bli som alla andra igen. Det är så det är och alltid kommer att vara - livet är bra men bara ibland. Och jag tänker att de nog har rätt - nu är det dags att ta tag i det verkliga livet igen. Så jag lägger det bakom mig och glömmer allt jag har sett och alla människor jag har mött. Jag glömmer att jag en gång har känt. Nu är det tid för verkligheten. Om jag nu bara kunde bli kvitt den där gnagande känslan långt i mitt inre så vore allt en fröjd.