Att få dö till Chopin
är inte som Wagners pampighet
inte som att lämna denna värld till sådan
överdådighet och volym
att stenkakan nästan spricker
nej så är det inte
det är lågmält
finstämt
Polskt
och fint att dö till

kanske skulle jag kunna dö till Beethovens hammerklavier
i något sorts crescendo naken på ett tak
med mina kroppsdelar sprängda över staden
men inte till Mozart
absolut inte Mozart med sin äckliga 1700-talskänsla
med stråkarna sådär glatt filandes
malandes likt ett malignt melanom mot mitt öra
hellre Vivaldi om det ska vara glatt
men gärna inte Bach
vi har länge haft en stormig relation

men ibland är det väl okej antar jag
att dö till Mozart alltså
och Bach likaså
för när allt väl är över
vad gör det väl då
om Für Elise är det sista jag hör?