För några år sedan rymde jag från mitt behandlingshem.
Inte för att jag ville leva.

Inte för att ha roligt utan för att krypa ner och dö.
Dö i tystnad och ta det lugnt.

Saka sluta mina ögon.
Sakta låta hjärtat sluta slå.

Se hur himlen slocknar.
Se hur glöden i mig slutar brinna.

Sakta låta tabletterna ta mitt liv.
Låta alkoholen och en burk med sömntabletter blandas i min kropp.

Men den dagen träffade jag den flickan som räddade mitt liv.
Den som fick min glöd att börja brinna igen.

Nu har en biten av mig försvunnit.
Nu är den borta.

Och det enda jag ångrar är.
Att jag behandlade dig illa.

Linda jag hoppas du får ett underbart liv.
Jag hoppas du får det du alltid drömt om.

Du kommer för alltid att vara en bit av mitt hjärta.