Hans händer döljs
av de tusentals små bladen
som faller ned
mot den mörka jorden.
Och jag tar emot dem
rätt motvilligt
då
han är sådan
att han ger och tar
för mycket.

Den lilla kavajen
från myrorna
matchar kepsen
och det härdade bruna ansiktet,
i den brännande solen.
Han är kung
i sitt eget paradis
på 20 kvadratmeter.

De kraftiga pojkarna
hugger i
och vänder det,
som blir för tungt
att bära för
patriarken
när han hjälper och ordnar
bland blommor
och kvinnor med mörkt böljande hår
och en och annan
med hår som moget vete.

Jag hänger vid staketet,
och ser fascinerat på
hur Guds högra hand
tålmodigt
driver sitt ansvar framåt
medan han ler
och ser på mig
som på ett väsen
långt utanför.