Med stora, lugna penseldrag täcker hon den vitgrundade duken med rött. Djup, pulserande höströd rinner som strimmor av blod från de mättade penseldragen ner mot kanten av duken. Hon tänker sig känslan av höst, av solmogna vindruvor, av skuggorna under vinrankorna, saftiga, varmt gröna. En känsla av något man vill krypa tillbaka in och bo i, och födas som en ny människa, med nya egenskaper. Doften av lacknafta rörs upp ur glasburken och sticker i näsan när hon ställer ner den använda penseln. Hon rättar till målarrocken - egentligen en stor skjorta i tjock bomull med tygklädda knappar och de upprullade ärmarna fasttråcklade i armbågshöjd - som kasat ner över ena axeln. Hon måste ha glömt att knäppa de översta knapparna i brådskan. Det är så med inspirationen. Hon börjar blanda till vinbladen. Kromoxidgrön, ockra, kadmiumgul. När hon duttat i en aning blodrött får den exakt den ton av skugga som hon föreställt sig.

Efteråt står hon under duschstrålen och ser färgen virvla kring fötterna innan den sugs ned i avloppet som en höstfärgad spiral mot den vita emaljen i badkaret. Det korta håret gnuggar hon nästan helt torrt med handduken innan hon kliver ur badkaret och in i tofflorna och den stora svarta badrocken av mjuk flanell. Hon känner sig alltid extra sårbar när hon kommer ut ur duschen och huden är liksom uppmjukad, oskyddad mot angrepp. Som att det är lättare att rispa sönder den om man råkar komma åt något vasst. Eller någon. Liksom de flesta kvällar hon ägnat åt sina tavlor är hon i det närmaste utmattad, och somnar redan efter ett halvt avsnitt av en tv-serie hon hittar på nätet.

Med Liszt på högsta volym i lurarna låser hon cykeln och drar av sig hjälmen på väg mot personalingången. Någon har redan knäppt på kaffebryggaren, och en stor mugg svart kaffe håller henne sällskap medan hon sköljer ansiktet i kallt vatten innan hon lägger på mascara och minimalt med rouge, byter träningsoverallen mot svarta byxor och en mörkt grön tröja och drar fingrarna genom håret. I samma ögonblick som hon slår upp dörrarna till butiken blir hon stoppad av en blond tjej med stålhättade sandaler och en pall med kuddar i släptåg.
"Jag har fyllt korgarna vid trappan, var vill vi ha resten? Godmorgon, förresten!"
"Godmorgon Mira, nya glasögon? Du är grymt snygg." Mira vänder sidan till i en pose som visar hennes profil, med hakan lyft, ögonlocken lätt sänkta och armen utsträckt bakåt i en graciös båge.
"Hämtade ut dem igår efter jobbet. Hade säkert tio par hemma på prov, men egentligen var de nog bara alibi för att våga köpa de här."
"Behöver du ett sånt?"
"Nja, jag är väl lite feg bara och behövde en stunds betänketid för att inse att jag nog skulle bli gladast om jag fick ha dem varje dag, även om de är galna och inte ett dugg diskreta."
"Jag gillar när du är galen i så fall, och med dina ögon kan du bära upp dem vilken dag som helst. Till och med i de där blåbyxorna och truckskorna." Mira skrattar nöjt, börjar dra sin pall mot kassorna och nickar åt henne att följa med. Hon skrattar högt åt ett av Miras karakteristiska, torra skämt och Mira förhör henne om den kommande vernissagen medan de packar upp de sista kuddarna och tar sig an de nya skohyllorna som någon glömt att montera. Hon är uppspelt och lite nervös, men efter att ha gått igenom de praktiska detaljerna med Mira börjar hon känna sig övertygad om att hon åtminstone kommer ha rätt dricka, lagom mängd snacks och tillräckligt, men inte överdrivet, fina kläder. Nervositeten över huruvida inbjudna och spontana besökare kommer tycka om hennes tavlor lyckas de inte tämja, trots att Mira försäkrar att hon är kär i dem. Åtminstone i ett par tre favoriter.

Snart syns de första kunderna strosa omkring, dra med fingrarna över lackade hyllor och blanka gardintyger med samma uttryck av världsvana som om de sparkade på däcken på en tilltänkt bil, och häva sig mot soffdynor och resårbottnar som för att avgöra hur hoppvänliga de är. Åtminstone önskar hon att någon hade det i åtanke. Dagens första uppdrag blir att medla i ett blivande familjegräl om huruvida vit soffa är ett inredningsmässigt självmord, både socialt och tvättmässigt eller höjden av färgminimalism och egentligen det enda rätta. Hennes leende avslöjar en skrattgrop, och ett par hörntänder som tandregleringen aldrig riktigt fick bukt med, och paret sänker axlarna och tystnar, med ögonen fästa vid hennes lugna ögon. De sätter sig tillrätta allihop i föremålet för tvisten, en stor vit hörnsoffa, och pratar om vardagsrummet. De får förklara vilken känsla de vill ha, vilka som kan tänkas vistas där, och hur länge de brukar hålla fast vid en stil innan de lessnar och byter. Hon visar dem ett par idéer, eftertänksamt först, sen allt mer energiskt, med tomtebloss i de nyss så lugna gröna. Bläddrar bland de tunga mattorna med oväntad styrka i den späda kroppen, lavar ut drivor med kuddar i lämpliga hörnsoffor och iakttar uppmärksamt deras reaktioner. Efter en stund har de inte bara beställt en mörkgrå hörnsoffa, utan också ett vitt soffbord och en vit ullmatta och plockat på sig en ansenlig mängd vita och gula sidenkuddar, och ett par sidengardiner i samma gula nyans.

Inne på Ica är det fortfarande lugnt klockan fyra. Bara några ensamma pensionärer strosar kutryggiga längs gångarna, med korgen på rollatorn och blicken i sin ungdom. Vid mjölken harklar sig en sky av bomullshår med grå syntetkappa intill henne. När hon vänder sig mot henne får hon ett mycket besvärat leende och en lika besvärad förfrågan om hon möjligtvis kan tänka sig att ta upp en liter standardmjölk från disken. Bomullshåret pekar över sin stora svarta väska, på mjölkpaketen långt ner i den nästan tomma vagnen.
"Klart jag kan" försäkrar hon, medan hon böjer sig ner och fiskar upp en kartong som hon lägger i korgen på rollatorn. Tacket från bomullshåret åtföljs av en lång beskrivning av hur dålig ryggen har blivit och att det är hart när omöjligt att böja sig så långt ner som till golvet, och om hon till äventyrs skulle lyckas skulle hon aldrig ta sig upp igen. Hon ler, med hörntänder och allt, och kontrar med att somliga dagar får hon gå hem utan äppeljuice, för just den hon vill ha har de ställt på översta hyllan och det går väl an när det är nyss påfyllt så att hon når att peta omkull någon av de främsta förpackningarna, men alltför ofta är det taget en bra bit in på hyllan och då står hon där med sina korta ben och hoppar förgäves och inte nänns hon fråga nån om hjälp heller. Bomullshåret skrattar och håller med om vilket elände det är med alla dessa dåligt konstruerade hyllor som inte hålls påfyllda ordentligt. Hennes barnbarn har minsann lyckats välta läskflaskorna på en hel hylla, som en kägelbana blev det, i sina försök att ta en som stod lite för högt. Men en av dem hade åtminstone rullat över kanten, till barnbarnets stora förtjusning, och till räddning för den planerade filmkvällen, minns bomullshåret och kluckar kort. Hon skrattar och konstaterar att hon kan trösta sig med att hon aldrig gjort kägelbana av äppeljuicen. Å andra sidan hade hon ju i så fall åtminstone fått med sig nåt hem.
"Vad trevligt det blev att handla just idag," avrundar hon sen "nu ska jag rusa vidare. Vi ses säkert igen."
"Ja, det hoppas jag. Jag går hit lite då och då. Ha en trevlig kväll, fröken."
Fröken ler för sig själv medan hon plockar på sig resten av inköpslistan och packar i cykelkorgen. På vägen hem reflekterar hon över ironin att hon som är så osynlig i vanliga fall alltid tycks dra till sig de som måste fråga något. Hjälp med mjölken från hyllan eller väskan från bagagehyllan på tåget. Eller vägbeskrivning; till och med när hon själv just landat i en helt ny stad, hände det att andra turister bad henne peka dem åt rätt håll. Hon tyckte om att nämna resan till Paris, då hon inte hann mer än kliva av metron och vika om hörnet mot hotellet, innan två unga flickor kom fram och frågade åt vilket håll Eiffeltornet låg. Vilket var det enda hon kände till, eftersom det just ovanför trappan upp ifrån metron hade stått en skylt med en stor pil åt rätt håll.

Utan att pausa musiken kopplar hon in telefonen i stereon istället, hänger upp hjälmen på hatthyllan, lämnar träningsoverallen i en hög på golvet i hallen och glider i målarrocken. Hon blandar den röda färg hon experimenterade fram igår med blått, zinkvitt och en aning bränd sienna, och lägger på en tjock valk av lovande åskmoln tvärs över duken. På ovansidan ökar hon mängden vitt, för att avsluta med en tunn guldkant med den tunnaste penseln, en antydan om solen som trots det annalkande ovädret är tänkt att skimra i de närmaste vinbladen. Försiktigt ställer hon duken åt sidan för att torka inför nästa lager, och lyfter upp det andra höstmotivet, som vilat nära en vecka nu. Färgerna är desamma, men istället för ett tydligt, nästan klassiskt motiv, har hon försökt skapa samma känsla utan att ge betraktaren möjlighet att identifiera motivets delar. Färgen är ditlagd i kluster, utan koppling till den ursprungliga bilden, och hon har lagt på den mer med palettkniven än med penseln, för att därefter stryka ut den med fingrarna, och på några ställen lämna de kladdiga handavtrycken som de är. Hon är förtjust i påminnelsen om en barndom då hon fortfarande utforskade färgen mer än hon försökte avbilda. Då hon fortfarande kunde ligga nerbäddad i en pulka och se snön, himlen, stjärnorna glida förbi, utan att nödvändigtvis tänka. Utan att nödvändigtvis vara medveten om något annat än frasandet ifrån snön och tystnaden från stjärnorna och i vilket fall som helst inte reflektera över det. Hon lägger en stor klick av den magiskt djupa röda färgen i handen, knyter den så att strimlor kryper ut mellan fingrarna och lockar sig lätt innan de frigör sig och landar med ett dovt, fuktigt smackande på tidningen hon brett ut under sig och staffliet. Snabbt lägger hon handflatan i övre vänstra hörnet på duken, tätt intill en brun, smal form som kan tänkas vara en gren eller ett mycket kantigt ansikte i profil, och drar den långsamt neråt, tills färgen börjar ta slut och den torra duken skrapar mot handloven. När hon tar bort handen ryser hon till. Det känns som om hon lämnat kvar en del av sig själv. Som om hennes innersta tankar står att läsa i fingrarnas vinkel och det motvilliga suget mot botten av duken och vidare nedåt. Hon skyndar sig att skrapa bort en remsa mitt på den breda strimman. Nu ser det mer ut som två pioner stora som, och ganska lika, handflator. Hon backar och lägger omedvetet huvudet på sned. Så strycker hon omsorgsfullt av resten av färgen som blivit kvar på kanten av fingrarna, i små pionknoppar nedanför de två utslagna innan hon torkar av händerna så att hon kan byta musik i telefonen och övergår till att blanda till den solbelysta gröna. Det blir mer kadmiumgult den här gången. Och en lite större aning blodrött.

Innan hon hoppar in i duschen går hon långsamt ett varv och ser på tavlorna som ska vara med på vernissagen. Hon försöker se dem som om de vore helt nya. Försöker föreställa sig vad hon skulle komma att tänka på om hon inte visste precis vad hon tänkt på när de tjocka färgerna blandades med varandra, skapade nya färger och nya känslor och hittade sina platser bredvid varandra på duken. Hon tvingas inse att hon nog inte kommer lyckas meditera bort sig själv.

Morgonen efter vernissagen lyser hennes pioner från en högersida långt bak i kulturdelen. Någon journalist hade bestämt sig för att göra en djupdykning om förstagångsutställare. Artikeln inleds med tre ganska stora bilder, en från var och en av de tre amatörerna som råkat ha vernissage just den här helgen. De andra är dels en kille som verkar kombinera rymdinspirerad stänkmålning med kitchiga Modesty Blaise-kvinnor i neon och svart, dels en tjej vars akvareller från en fallfärdig bondgård under spektakulära väderförhållanden har samma skärpa och närvaro som Andrew Wyeths bild av en ung kvinna i rosa klänning som kryper över ett fält, smärtsamt långt ifrån husen i överkanten på tavlan. Hon skummar igenom texten tills hon kommer till delen om henne själv. Hon ska förstås läsa alltihop, men hon måste bara först veta.
"Hennes bilder är fulla av saftiga, närmast pulserande färger, inte sällan med en underton av hot eller kyla, trots de varma färgerna. Ett spännande koncept är att tavlorna outtalat kommer i par. Där finns alltid en figurativ variant, med lättigenkännliga motiv, om än inte alltid verklighetstrogna, och en abstrakt, där färgerna och undertonen återkommer, men helt utan försök att avbilda. Men det mest slående är just färgerna. Här har vi en konstnär som tycks ha blandat stjärnstoft i linoljan, som får färgerna att kännas lite djupare och lite mer vibrerande än vad färger vanligtvis gör." Hon rodnar ner i bordet och väntar en stund med att titta upp. Som om hon sprungit i förväg och nu måste vänta på allt som halkat efter. Hon cyklar till galleriet idag, när hon varken behöver bära med sig snacks eller finklänning. Till och med i backen uppför bron ler hon.

I Icabutiken är det lika lugnt som förra gången. Samma vithåriga rollatorer tar god tid på sig. Samma tröttande reklamradiokanal sipprar ut från kylrummet bakom mejerihyllan. Samma vita bomullshår packar utan brådska ner dagens inköp i sin stora, svarta handväska parkerad i korgen på rollatorn. Hon tvekar ett ögonblick innan hon ler och tar ett steg fram. Bomullshåret lyser upp.
"Hej, fröken, visst var det hon som hjälpte mig häromdagen?"
"Det var jag", bekräftar hon "och idag har jag dessutom nått upp till äppeljuicen!"
Det sista lockar bomullshåret att skratta.
"Det var då väl!" Hennes saker är nerpackade i ryggsäcken i cykelkorgen samtidigt som bomullshåret fyllt sin handväska. Hon följer med ut ur butiken i rollatortempo, låser snabbt fast cykelkorgen vid cykeln, lyfter ur ryggsäcken och hänger den på sig istället. Fortsätter promenera med bomullshåret som nu bytt samtalsämne till sin ungdoms somrar då hon jobbade extra som simlärare åt småskoleeleverna. Lång och rank var hon, och simmade som en delfin. Och alla hennes små elever hade hon lyckats få att simma till slut. Även de som i början av sommaren sjönk som små stenar då de knöt av sig simdynan av kork. Vid en tung trädörr i ett av hyreshusen saktar rollatorn in.
"Jaha, det var dagens promenad." Bomullshåret sätter händerna på höfterna och sträcker mödosamt på ryggen. "Jag har ett fotografi från sista sommaren på simskolan, vill hon se det?"
"Hemskt gärna" svarar hon "om det inte är till besvär."
"Inte då!" Bomullshåret viftar undan hennes invändning. "Och fröken kan åka med mig i hissen." Utanför hissen tycks nycklarna ha smitit ut ur det lilla facket i väskan och bomullshåret gräver djupt ner bland maten. Nästan omedelbart ökar pulsen till ett brus i öronen. Hon gungar nervöst på hälarna, som man gjorde för att inte svimma i luciatåget, och ser sig omkring. Klockan är bara strax efter tre, så de flesta av grannarna jobbar nog ett par timmar till. Men pensionärer, barnlediga, kanske de som hämtar barnen tidigt ... Det är inte svårt att tänka ut många som kan tänkas komma hem ungefär nu ändå. Med ett litet triumferande tjoande fiskar bomullshåret till slut upp nyckeln, fäst i en ficka av mjukt kalvskinn och rullar förvånansvärt smidigt rollatorn över tröskeln och parkerar den i ett hörn bredvid skohyllan.

Som av en händelse står kartongen med fotografiet högt upp på en hylla i en av garderoberna i sovrummet. Och som av en händelse ber bomullshåret inte om hjälp, utan klättar långsamt upp för de tre stegen på pallen som hon skjutit intill garderoben. När pallen, med lite hjälp, vickar bakåt, faller bomullshåret handlöst och slår både höften och huvudet i kanten av pallen på väg ner. Det skramlar oväntat lite, vilket får hennes låga stön när hon landar, och dunsarna av hennes huvud mot pallen och sedan golvet, att stå ut som blixtar av ljud i det tysta huset.

En snabb blick upp i garderoben ger vid handen att inga särskilt vassa föremål tycks förvaras på hyllan tillsammans med fotografikartongen. Hon ser sig om i rummet, som vilar i ett randigt ljus från de vinklade persiennerna. Typiskt ensamstående äldre kvinna. Virkat överkast, sminkbord med spegel och framför den små flaskor av glas och ett set med dekorerade silverhandtag, en spegel och en såndär onödigt mjuk borste som snarare klappar håret än reder ut det. Dammdoften bekräftas av de skimrande partiklar som svävar stilla i persiennstrålarna. Inget som går att använda. Hon suckar irriterat över att hon inte tagit kontroll över situationen på en gång. Hon skulle ju rekat först, valt ett lämpligt ställe för en olycka, med lämpliga föremål i närheten. Vissa saker ska inte improviseras. Det här är en sån. Så tar hon en närmare titt på fotografikartongen. Det är en fin kartong i hård papp, med etiketthållare i metall, metallskodda hörn och en smal metallskena längs hela kanten av locket. Hörnen ser ganska vassa ut. Med gummihandskar på lyfter hon försiktigt ner det och känner försiktigt efter. Ett av dem är lite dåligt monterat och en vass kant sticker ut. Inte mer än vad som skulle orsaka en smärtsam rispa, men det är allt som behövs. Fallet har nog tagit hand om den andra delen av jobbet ändå. Ur ryggsäcken plockar hon en tom plastflaska, en spritspåse utan munstycke, en rulle sårtejp och en stor plastkasse. Med sårtejp fäster hon spritspåsen som en liten haklapp på halsen, fast åt sidan, mot golvet, istället för nerför bröstet och riktar den smala öppningen ner i plastflaskan. Så greppar hon locket till fotografikartongen och skär ett kort snitt längs med sidan av halsen, precis ovanför spritspåsen. Det pulserar ut, bestämt men utan att spruta. Hon har nog ganska låg puls redan nu, med slaget mot huvudet och allt. Det porlar ner i flaskan, som en liten mörkröd bäck. När flaskan är full lirkar hon försiktigt bort tejpen från huden och låter bäcken porla ner på parketten. Hon skruvar noga på korken på flaskan och stoppar omsorgsfullt ner den och spritspåsen i den stora kassen. Tejprullen lägger hon direkt i väskan, den har inte varit i närheten av den röda bäcken. Efter en stund känner hon ingen puls på bomullshårets hals. Hon släpper det vassa papplocket en bit bort, dit det kan ha studsat när det for ned från hyllan längst upp i garderoben och träffade bomullshåret olyckligt på sidan av halsen. En kort stund väger hon kartongen med fotografier i handen, men inser att den borde ha åstadkommit ett blåmärke om den fallit samtidigt som bomullshåret och träffat henne. Hon låter den istället falla ned med ett brak, precis vid de nylonbeige fötterna. Ett par av fotografierna seglar iväg som små papperssvalor och landar en bit ifrån den övriga högen. En sista gång ser hon sig om i sovrummet, trots att hon vet att hon inte rört mer än pallen och kartongen, och det med gummihandskar. Därefter tassar hon ut ur rummet, genom den mörka hallen, förbi rullatorn där maten fortfarande står kvar i sin väska, trycker försiktigt igen dörren med ett klick, när hon försäkrat sig om att hon är ensam i trapphuset, och travar snabbt, men utan att rusa, nerför alla trapporna och ut på trottoaren. Ut i friska luften. Hon vänjer sig aldrig vid den där lukten. Den varma och påträngande, som den aldrig känns sen, när hon fryser in sin nya färg i islådor och blandar ut den med den tjocka, oljiga köpefärgen.