Kärleken är svår, åter igen man ensam står.
Det sägs att tiden läker alla sår..
Innan natten skymmer, det fälls ändå en tår.
En pojke ensam i skogen står, Händerna fyllda med blödande sår.
Kärleken brast, Varför då? Nu har denna pojke något att tänka på.
Dagarna är fyllda av stress och panik, nätterna fyllda av gråt och kvävda skrik.
Ingen bryr sig om hur han mår, ingen undrar, ingen förstår.
Om ändå en vän kunde sätta sig ner och lyssna.
Alla har problem, men pojkens var så outhärdliga, Ingen märkte det.
Han sitter nu ensam i skogens täta snår, gråter blod, ställer sig upp och går, mot kanten som skulle tystna han gråt.
Han står där tills natten skymmer, Han gråter så förfärligt.
Tänker på när hans mamma sa: Du är mitt allt, Godnatt vännen.
Ack, det var härligt. Men alldrig mer han får höra hans mammas ljuva röst, Han faller hejdlöst ner i havet, han känner glädje, men får ändå ingen tröst.
Pojkens plågor föralltid är slut, Hans död tar form, Det slutar med ett tjut.
Det sorgligaste var...Att pojken det var jag