Han gjorde inte mitt hjärta blytungt egentligen, han bara fick det att fyllas, sen fick jag själv det att blöda. Jag lät det faktiskt inte blöda först i början, jag tog mod och all kraft jag hade och satte plåster på, det var så fullt då, men jag plåstrade – låtsades och hoppades.
Varje dag, lindade jag, hoppades jag.

Tills den fina varma armen mötte min igen… den sårade armen, sårad av mig – så obeskrivligt fin. På något sätt kändes det som om den var min, min förlorade arm.
Det visade sig att jag hade använd mer än bara plåster, för tjockt med bandage, nej kan det vara gips?
Jag kan inte andas, jag kan inte reagera. Snälla, snälla hjärtat – slå för mig – gör något snabbt!
Hon finns bredvid mig, hon fina, snälla, hjälpsamma. Hon som kan låtsa på gipset, eller i alla fall låna ut sitt eget hjärta tills det är av, tills jag kan tänka själv. Men fan, jag måste ju be henne ta av det först, hon måste veta för att hjälpa. Snälla, säg det snabbt.
Försent.
Hon snälla, hon förstår – såklart. Alla ger dig mer när du förtjänar det minst, och mindre när du förtjänar det mer. Hon gör allt, men när gipset väl är av bara forsar blodet.
Det var inte hennes fel, inte alls. Men det är ändå försent. Och mitt hjärta blödde ut, gav upp, blev till sten.
espoir decu
Hopp? Jag är så rädd att du dog, precis som allt annat. Snälla, det här är andra gången jag säger snälla… Även om det var mitt eget fel, snälla – låt mig fyllas igen.
eller om inte det går, låt mig glömma hur det var.