”Jag brukar alltid göra köttsås på gris och oxkött, med tonvikt på det senare” sa jag, som om någon hade frågat. ”Sover ni alltid på samma sida också”, frågade Magdalena. ”Nä”, sa jag och kände mig en smula fånig. ”Vi människor fastnar alldeles för lätt i våra vanor”, sade Magdalena förklarande. ”Vi tror att vi behöver det för att vara lyckliga.

Vi envisas att sitta i samma stol varenda dag och alltid äta samma frukost.Vi borstar vårt hår med hundra tag, varken mer eller mindre.
På bussen vill vi alltid sitta vid fönstret, på den andra bänken bakom föraren och tofflorna skall alltid stå på precis samma plats vid sidan av sängen. Med så enkla medel tror vi att vi kan öka vår trygghet.”

Jag tänkte på mina egna morgnar och tofflor och sittvanor och kunde bara instämma. Magdalena satte sig ner mitt emot mig och lutade sig framåt över bordet.

”Men när kulorna börjar vina och bomberna börjar falla! Då lär vi oss snabbt hur det är bevänt med den tryggheten.”

Hon log plötsligt mot mig. Ett stort, varmt leende som fick alla de fina rynkorna i hennes ansikte att byta plats med varandra.
”Vet ni hur min morgon ser ut” sa hon tyst, som om hon inte ville att Giacomo skulle höra henne.
”Nä”, sa jag.

”Inte jag heller”, sa Magdalena triumferande.
”Det avgör jag inte förrän jag vaknat på morgonen!
Då ligger jag kvar i sängvärmen och känner efter vad det är för dag jag vaknat till.
Om det är en dag av sång, tystnad eller bön.
Om det är en dag av sprudlande livslust eller allvarlig eftertänksamhet.
Om det är en dag av tyngande krav eller en dag av lekfull frihet.
Först då formar sig min morgon, och den ena är aldrig lik den andra.

Härom morgonen ”lånade” jag en daggvåt cykel som stod olåst utanför vår bakingång. På den for jag i gryningen långt ut på landet med en påse frukt som jag avnjöt under en tamarind, samtidigt med soluppgången.

En fullständigt ljuvlig, nästan religiös upplevelse.
Lyckligtvis hann jag hem innan ägaren saknade sin cykel.

Morgonen innan började jag dagen i min säng, tillsammans med två skivor rökt lax, glest beströdda med nymalen svartpeppar, samt ett glas vin som Giacomo serverade från en silverbricka som också innehöll en vas med en ensam vit ros.
Sedan gick jag ut på min lilla stensatta terrass där jag, tro det eller ej, hoppade rep i inte mindre än tjugo minuter.”

De sista resterna av min läckra måltid hade kallnat under hennes lågmälda berättelse. Det slog mig hur min egen tillvaro, mina egna morgnar och dagar, villkorslöst var anpassade till ett vanemönster som var både fantasilöst och onödigt.

Magdalenas pepparkornsögon betraktade mig på ett sätt som föreföll förväntansfullt. Utstrålade de förväntan inför den annalkande morgondagen? Eller inför hur jag skulle kommentera hennes fascinerande historia?

Jag tömde mitt vinglas innan jag sa:
”Men håret borstar ni lika fullt med precis etthundra tag varenda dag!”

Spontant förde hon sin högra hand till den praktfulla, gråa hårmanen som täckte hennes axlar som en mjukt draperad silkeschal.

”Javisst”, sa hon leende. ”Men aldrig på samma plats, och alltid med olika borstar!”