Det blixtrar, snurrar och dem andas mig i nacken, vit i min blick, detta ingick.
Är på golvet, omringad av dans och folk, i mina ögon småfolk, förstår inget, behöver tolk.
Pratar förbrytarspråket, startar bråket.
Känner mig överlägsen, som guden i moskén, som astronauten med rymdsten.
Känslan försvinner, utan känslan jag mig återfinner.
Mitt huvud värker, faller på marken, den perfekta sparken.
Lätt fånget, lätt förgånget.
Måste påminna dem om vildmarken, ensam härskare, jag är monarken.
Flyger upp ifrån golvet, kraften är här. I fart, slår något dyrbart, tills odefinierbart.
Det blir panik, golvet det töms, en glöms.
Livlös ligger han kvar. Försöker tänka på situationen, försöka ta den på allvar.
Hans klocka glimmar, känns som jag tänker på det i timmar.
Lutar mig över honom, min ångest är bortom.
Klockan försvinner ifrån hans underarm. Lyfter upp, och lägger honom i en fönsterkarm.
Fönstret öppnas långsamt men bestämt, han ger mig ett flämt, jag viskar: Angenämt.
Sju våningar upp, och en putt på mannens kropp, vid gatstenen blir det tvärstopp.
Ler ut genom fönstret och kollar ut över staden, ser mig själv över gatan, i husfasaden.
Hur kan jag se mig själv i tegel, när jag är osynlig i en spegel.
Slutar förstå, människorna där nere är små.
Ställer mig i fönstret och känner vinden i mitt hår, ser på mina händer, ser blodspår.
Fäller ut mina osynliga vingar och börja falla, som en hök efter sitt byte ska jag marken anfalla.