Jag går förbi er utan att flacka med blicken, rak i ryggen, huvudet högt och med ögonen fästa rakt genom era ansikten, ser genom era huvuden.
Det är inte jag som väjer åt sidan nu, trampar i vattenpölar och lera för att komma förbi. Jag stirrar inte i marken längre, jag fortsätter bara gå.
Jag på andra sidan medan ni är kvar där ni var, kanske är jag fortfarande luft för er, ni kanske tycker samma saker om mig nu som då.
Men jag bryr mig inte längre, ni kan inte nå mig, era blickar fastnar i luften, rör mig inte alls.
Och jag är inte rädd för er. Hur skulle jag kunna vara det när jag tycker så synd om er där ni sitter, på samma ställe som förr med era tappra försök att få mig att vända om?
Jag har kanske inte kommit långt, jag må inte vara så nära mitt mål som jag önskar.
Men ni har inte rört er en millimeter, era sorgliga jävlar.